Jag köpte en kalkon till jul. En MÖRAD kalkon. Jag vet inte vad mörad betyder, men det stod så på påsen. Jag minns att jag googlade ordet, men nu har jag glömt bort vad det stod.
Efter noga övervägande stoppade jag kalkonen i frysen. Övervägandet bestod i tanken: ”Vad FAAN gör man nu då?!?”
Jag tänkte på att i USA stoppar dom en massa jox i kalkonen, men jag visste ju inte VAD dom stoppar i kalkonen, och vad gör man SEN?! Eftersom jag inte orkade ta tag i detta DÅ, la jag alltså kalkonen i frysen och sen låg den där. Och låg där. Och jag tänkte att ”den kommer väl att ligga där tills den kryper ut själv och BEEEER om att bli tillagad…” eller nåt.
MEN, så tog jag fram min FANTASTISKA Kokbok som jag köpte för hundra år sedan och som är helt sönderläst. Den är suverän, för den är så ENKEL, och den som skrivit den förstår att det finns folk som inte KAN allt inom matlagning. Den förklarar pedagogiskt och tydligt ALLT! Och det är inga tjuuuusiga bilder som man kan jämföra Resultatet med, och inse att man misslyckats totalt heller!
DESSUTOM gillar jag inte alls att läsa några ”bruksanvisningar”, så detta är den enda kokbok jag använt (och använder) eftersom jag tar fram den i NÖDFALL = när jag köpt något som jag inte vet, eller kan gissa mej till, hur man tillagar.
Igår skulle jag koka kyckling. Det har jag aldrig gjort. Mycket pga att jag inte är så förtjust i kokt kyckling. Men igår bestämde jag mej för att jag kanske skulle tycka om det iallafall. Och som omväxling liksom, mot grillad.
Så då tog jag fram KOKBOKEN. Jag läste hur man kokar en kyckling (skitenkelt! kunde ha räknat ut det själv, typ) och på sidan bredvid stod det hur man tillagar en KALKON! ”Jippi!” tänkte jag och tog fram kalkonen för tining.
Så idag tillagade jag KALKONEN!
TJOHOOO!
Först skulle man dela den i två halvor.
HerreGud, liksom!
Framför mej låg nästan som ett litet ihopkrupet spädbarn!
Jag rös.
Tänkte nästan kasta den, bara för att den var så….verklig!
”Usch! Titta Mellan, den ser ju ut som ett litet barn!” sa jag till Mellan när han kom in i köket.
”Äh!” sa han och gick ut ur köket. Jag tror det betyder ungefär: ”Du är ju knäpp! Den ser inte alls ut som ett barn!”
Jag högg med Stora Kniven, sågade med brödkniven, slet och vred och hela tiden tänkte jag att ”det-ser-ut-som-ett-ihopkrupet-spädbarn”. Jag fick heeeela tiden intala mej att den istället såg ut som en jättekyckling, för att klara av styckningen, liksom.
Vad jag då lärde mej om mej själv är att JAG SKULLE ALDRIG KUNNA STYCKA NÅGON.
Det är nog bra att veta om sej själv.
Tror jag.
