Det är morgon. Enda stunden det är lugnt här, inombords. Det är bara en liten stund, precis när jag gått upp och fått kaffe i koppen, som jag känner ro. Dagen har inte börjat ännu och nattens mardrömmar ter sig allt mer overkliga. Lillan sover fortfarande och lär göra det länge till. Hennes lärare kommer i eftermiddag för att prata med henne om hur hemundervisningen ska läggas upp.
Det är vinter ute. Våren kom av sig. Mig gör det inte så mycket. Provade min nya jeansjacka igår och insåg att det är tur att jag kan gömma mig under vinterjackan ett tag till.
Min sjukgymnast konstaterade att det är artros jag har i knät. Jag är bara 37 år. Den pikanta informationen har jag inte tagit till mig ännu. Däremot har jag börjat göra övningarna hon bad mig om. Hon sa att min övervikt inte är orsaken även om belastning av knät påverkar, men hon såg det inte som något medicinskt problem. Fast det blir det ju.. om jag fortsätter så här. Jag öppnar kylskåpet och tittar in vid middagsdags. Det blir lättast tänkbara oftast baserat på pasta.. Eller en sallad från Kalasboden efter ett möte eller att jag gjort några ärenden. Vi är hungriga men jag orkar inte gå in i någon affär för huvudet är helt blankt. Dottern äter inte det, och inte det, och förresten inte det heller, jag suckar och det blir snabbmat. Eller så steker jag pannkakor. Hon äter aldrig eller sällan frukost, då jag lyckas få upp henne är det lunch och vi ska iväg på något sedan – samtal, eller något ärende. Jag måste tjata med henne ut eftersom hon inte kommer utanför dörren annars. Sedan är jag trött-godissugen och faller till föga. Rutinerna faller så fort vi blir hemma och det stressar mig oerhört – som alltid.
Jag avskyr hur jag ser ut nu, men har ingen orka att ta tag i det det. Sjukgymnasten tittar på mig med tårar i ögonen. Hon känner mig efter regelbundna besök det senaste året, ”du är inte mer än människa. Du kan inte gör ALLT på samma gång.” Jag tänkte simma idag men har riktigt ont i halsen. Tror jag går i alla fall, för ännu är jag inte förkyld och jag kan simma mina 40 längder i makligt tempo utan att ta ut mig.
