För en vecka sedan fick jag veta att jag har en tumör i ryggraden. De tror den är snäll. De låter väldigt säkra på det, men kan inte säga hundra förrän de tagit ut den och kollat närmare. Förstås.
Torsdag, fredag förra veckan var ett helvete, sen har det gått bättre och bättre. I går kväll var första gången jag faktiskt bitvis glömde av situationen och allt kändes som vanligt för någon halvtimme emellanåt. Det var skönt.
Eftermiddagen och kvällen i dag har varit tvärtom. Mycket ångestfylld. Men nu är det mer för kommande operation, som kommer ske om två-tre veckor, än för att tumören finns över huvud taget, så som det var i början. Jag är inget fan av sjukhus och ser framför mig att jag kommer vara helt inkapabel till ALLT efter operationen, men så behöver det förstås inte bli antar jag. Jag får väl mer info vad det lider.
15*15*22 mm är fanskapet och ryggmärgen har inte mycket utrymme kvar att husera på. Skulle detta inte upptäckts, så hade jag blivit förlamad från där tumören sitter (fjärde bröstkotan, vilket är ungefär i höjd med hjärtat) och nedåt.
Jag är otroligt tacksam att den upptäcktes, kan jag säga!
Nu ska jag sova. Försöker ladda inför op med sömn, att äta ordentligt och ta dagliga promenader. Det sistnämda har dock blivit stört av en mindre förkylning. Men sova kan jag märkligt nog, trots allt, så det ska jag göra nu.
