Det diskuteras här bland annat.
Kristendomen har ett sanningsanspråk. Gud finns. Han steg ner till oss, lät sig födas av en ung kvinna och blev människa. Han förkunnade Guds rike och botade sjuka. Han led, dog och uppstod. Han är uppstigen till himmelen varifrån han ska komma åter på den yttersta dagen.
Detta står och faller kristendomen med. För detta är grunden för vårt hopp. Om Jesus inte var Gud som själv försonade sig med sig själv å våra vägnar är vår tro meningslös. Då har vi inget hopp.
Jesus säger själv att han är vägen, sanningen och livet. Ingen kommer till Fadern utan genom mig, säger han också.
Denna tro lever jag i. Det är min väg. Det utesluter andra trosbekännelser.
Men jag är inte satt att döma som väl är. Jag är fullt medveten om att andra kan tro annorlunda. Jag vet inte hur Gud i slutänden kommer att döma de som inte tagit emot Jesus i sina liv. Det finns varningar om att det finns en risk att gå förlorad. Helvetet finns.
Men jag tror inte på att skrämma folk till tro. Det funkar sällan. Inte i alla fall om man har med trosvissa människor att göra, om de så är muslimer, Jehovas Vittnen eller ateister. Dialogen och viljan att förstå leder längre. Ibland är dialogen inte möjlig, speciellt inte här i bloggvärlden.
Men jag kan känna att min milda framtoning gentemot dem som inte är ”frälsta” ibland skapar en lojalitetskonflikt gentemot andra kristna. I regel mer frikyrkligt orienterade. Det gör mig klyven eftersom kristna behöver enas.
Likaså har jag varit i tråkiga diskussioner kring dopfrågan… tungotalet…nattvarden… Det är svårt också att hävda att det finns lika hedervärdiga åsikter i frågan om kvinnliga präster och homoäktenskap. Inget av detta är avgörande för saligheten. Men görs ofta till det.
Det är aldrig bra om kyrkmuren byggs för högt.
