Så stod vi där. Jag med en illa knäppt kavaj och de med sina nakna överkroppar. Shit!, vilken underbar bringa Svarten har! Min blick kan knappt slita sig och mina fingrar slinter och fumlar med kavajknapparna.
Så händer det. Vår blickar möts.
Tiden stannar. Hans mörka hasselnötsbruna och mina gröna har fastnat i varandra.
Hur lång tid står vi där, fastnaglade i varandras ögon? Jag vet inte. Eoner. Tusendels sekunder. Jag känner hur min hand som av sig självt vill sträcka ut sig bara för att få ta honom på den mjuka magen, handen vill gå vidare upp på bringan för att känna hans hjärtslag… Min puls skjuter i höjden. Jag blir röd i ansiktet. Jag ser hur hans pupiller vidgar sig.
I bakgrunden, långt bort, hör jag hur en röst någonstans i yttre rymden pockar på uppmärkssamhet. Jag vill inte men hör någon prata med mig.
- Hur sitter kavajen, tycker du?
Svartens blick letar sig sakta ner mot min byst. Jag känner hur bröstvårtorna hårdnar och hur kavajen blir ännu trängre över bysten.
- Madam, hur sitter kavajen? Den androgyne skräddaren lutar sig fram mot mig, tittar uppfordrande på mig, ivrigt väntandes på svar. Jag ruskar på mig, släpper Svartens heta blick och försöker koncentrera mig på skräddaren. Han vill visst veta om jag kan ha kavajen. Jag tittar på mig själv i spegeln, snurrar runt lite sakta. Allt för att få ner pulsen samtidigt som något inom mig rusar fram i höghastighetsfart.
Jag tittar på Svarten igen, en snabb blick. Han står där med ett spelande leende. Den jäkeln! Han vet precis vad som hände och han njuter av det. En snabb blick mot hans skrev och jag ser att han är lika påverkad som jag. Jag flinar mot honom och kan inte låta bli att stryka med handen utmed mitt bröst när jag svarar skräddaren.
- Den är alldeles för liten, mina bröst är nog för stora för den här modellen.
