Jag tittar på bostadsrätt.
Jo. Ni ser rätt. Bostadsrätt. Inte hyresrätt.
Nån gång ska väl liksom vara den första. Två hus har det blivit i ungdomens dagar (varav jag fortfarande, 20 år efter försäljning, betalar på ett av dem) men ingen bostadsrätt.
Vad ligger bakom detta, frågar ni er nog nu. Tja. Vad ska jag säga? Kärlek? Insikt? Äh, det är väl liksom en blandning av det. Jag och Konsulten vill bo ihop fast inte på riktigt. Han ska få sova hos mig varannan vecka, de veckor han inte har barnen. Men bo hos mig, det kan han fetglömma. Och bo kvar i min lägenhet vill jag helt enkelt bara inte. Jag blir tokig på grannarna och dessutom ska hela skiten (lägenheten, inte grannarna tyvärr) blåsas ut i höst och därmed höjs min hyra till nivåer över avgift+amortering+ränta för en bostadsrätt. Dessutom har jag stått i över fyra år i bostadsköer för att få en annan hyresrätt och hittills har det varit kört. Som sagt, stan är ju känd för sin bostadsbrist.
Så nu gäller det bara att hitta Bostadsrätten med stort B. Det verkar bli dyrt. Kombon nära järnvägsstationen (=supercentralt) + minst två sovrum med plats för dubbelsäng (Lillan med sitt Ankare ska ju med) + låg avgift + låg insats verkar vara en omöjlig kombo. Häromdagen tittade vi på en jättefin lägenhet, helt perfekt. Ja, det vill säga om inte ett av sovrummet liknat en korridor med plats för en 70-säng. Igår tittade vi på en annan. Jättefin. Men jag vill inte hoppa över soffan för att komma in i lägenheten. Så Jakten fortsätter.
