Jag åker bilen till Skogen Där Borta idag, och träffar på Gösta, 81 år, och hans blandrashund Ronja. Gösta tycker att jag ska gå med på deras promenad, ”…men den är lång, så du kommer att bli trött intill medvetslöshet”, varnar Gösta. Är det något jag kan så är det att promenera långt, så jag hakar på.
Det blir en låååååååååååååångsam promenad. Gösta är, som sagt, ”snart 82 år”, och Ronja är 12 år.
Dom har en speciell ”lek”, som utövas under hela promenaden. Leken är ”ofrivillig” för Göstas del, och ett KRAV för Ronjas del:
Gösta SKA ta en pinne. Ronja KRÄVER det! Hon skäller på honom tills han tar upp, bryter av eller hittar en ”lagom stor pinne”. Sen ska han GE den till Ronja. Hon rusar iväg, lägger pinnen någonstans och sen gömmer hon sej bakom en träd, där hon ligger och kikar fram för att kolla om Gösta ser pinnen. När Gösta ser pinnen, säger han det till Ronja – ”DÄR är pinnen! Ta den!” – och då rusar Ronja fram och tar den. Sen börjar leken om. Ibland tappar Ronja bort pinnen och då börjar allt från början: ”VOV! VOV! VOV! VOV!!!”.
Ronja KRÄVER denna lek vi varje promenad dom går. Eftersom hon är 12 år gammal och Gösta ”snart 82 år”, så tänker han mycket på hur lång tid dom har kvar tillsammans, vilket gör att han gärna ”leker leken” utan att besväras av den för mycket. Gösta tänker mycket på vem som ska dö först – han eller Ronja? Han vet inte vad som är bäst, men han tror knappt han kommer att klara sej utan Ronja. Han förstår heller inte hur det kommer sej att ensamma människor lever utan hund. Han förstår inte hur dom klarar det!
Det gör inte jag heller.
Promenaden är inte längre än den promenad jag brukar gå, och jag blir absolut inte ”trött intill medvetslöshet”, så Gösta konstaterar med ett snett leende, som dryper av snus (!), att promenaden kanske var i ”det långsammaste laget” för mej. Det var den, men jag tröstar honom genom att säga att hundarna har sprungit in och ut i skogen och fått jättemycket motion iallafall.
Gösta har ”visat” mej alla broar som ”pensionärerna” byggt över bäckar och gropar. Jag ser dom ju inte eftersom alla broar ligger under en meter snö, men det ska bli kul att se dom när snön smälter. Det är sååå mysigt att gå i skogen och upptäcka alla små broar och grejer som ”gubbarna” fixat för att man ska kunna gå i skogen lättare. Gösta pekar också på snögubben, som numera är en isgubbe. ”Den byggde jag och pensionärsgubbarna!”, säger han, inte utan stolthet rösten.
”Jag tror inte jag levt så länge och varit så pigg om jag inte haft Ronja!” säger han sen och tittar på sin älskling som han köpte för 12 år sedan för 1 500 kr.
Om man inte älskat en hund så vet man inte vad man går miste om, och det är synd, tycker både Gösta och jag.
