Dagens tema är ju förstås vädret. Det är som en epidemi bland tjejerna på fejjan att vara sådär klämkäckt positiv att jag mår illa. Det handlar inte om att jag inte gillar att folk mår bra, det handlar om att ingen jävla människa är sådär fruktansvärt skitlycklig hela tiden. regnar det så är det mysigt, blåser det så är det mysigt, blir vi insnöade så är det JÄÄÄÄTTEMYSIGT, och så klappar de varandra om ryggen och kramar varandra och hej och hå vad fiiina de är de där människorna som ääääälskar SNÖ.
Jag hatar inte snö. jag är förvisso en sommarmänniska men jag har en fin fin egenskap som alla de där brudarna saknar helt; e-m-p-a-t-i. JAg tänker på alla som måste arbeta ute i den här yran, på avåkningar och olyckor och gamla som måste isolera sig och svälta för att de inte vågar riskera lårbenshalsen på väg till en affär.
Jag tycker inte alls om extremväder, inget alls. för de drabbar männsikor. Folk kan inte komma till sina jobb. Något som kan drabba tredje person utan att vara överdramatisk så visst drabbar detta väder folk i negativ bemärkelse.
Det är ju lätt att vara positiv om man bara behöver pulsa i snön på väg till affären, eller vara ute i trädgården och göra snöänglar med barnen. Jäättemysigt. Att köra 80 på 120 väg och ändå vara lite rädd är inte kul. Att inte komma till sitt jobb – skit!
Vad hände med att vara äkta sur ibland kan jag undra? Är det ens kramsnö förresten? 
