När Dottern var liten, när hon gick på dagis och i småskolan hade vi en liten ritual på kvällarna vid nattningen. Jag skulle fråga henne hur hennes dag hade varit och hon fick alltid börja med att berätta det värstaste som hade hänt under dagen, om det var något som hade gjort henne upprörd, ledsen, arg. Alltid var det någonting – från att någon hade tagit hennes mössa till att hon själv hade gjort något som hon skämdes för. Därefter fick hon berätta det bästaste som hade hänt under dagen – något som hade fått henne att skratta eller må bra i allmänhet.
Jag fick inblick i hennes dag på det viset, jag fick reda på mycket om hur hon tänkte och vad som var jobbigt, men också saker som hon tyckte var roligt. Ibland var det bara småsaker som knuffar hit och dit, men några gånger var det riktigt allvarliga saker som jag fick lov att gå vidare med. Ibland pratade vi länge om varför människor gör saker, hur det kommer sig att någon gör elaka saker och att ibland finns det saker som varken är rätt eller fel, det är bara som det är och det får man också acceptera. Hon lärde sig att reflektera över vad som hade hänt under dagen och hon fick somna med det bästaste i tankarna.
Så småningom slutade jag natta henne, men ibland, även som tonåring kom hon och frågade mig -Ska du inte fråga hur min dag har varit? och då visste jag att hon behövde ventilera, sätta ord på något som hon inte var klar över, något som behövde diskuteras. Igår nämnde jag det i mitt Twitterflöde och hon svarade att hon och Amerikanen frågar alltid varandra om det värstaste och bästaste på kvällen. Hon har alltså fortsatt med det som vuxen och tagit med det i sin relation med sin älskade Amerikan. Det bådar gott för den relationen!
Och det känns gott i mammahjärtat.
