— Minns du den där björnen, de sköt nere i Småland för något år sedan?
— Kom inte den ursprungligen från de här trakterna?
— Nja, nere från Transtrandsfjällen någonstans. Granfjällsstöten, var det visst!
— Ja, just, ja! Kallade man inte honom för Granis, förresten?
— Jo, så var det. Han uppehöll sig faktiskt en höst på bland annat min hembys marker och livnärde sig på havre och annat smått. Det kunde man lätt se på spillningen. Ortsbefolkningen har sparat av hans efterlämningar för att förevisa intresserade.
— Det menar du inte!?
— Joho då! Ligger en påse björnskit lite här och var i stugorna. Det är bara att be om att få studera högarna. Sådana märkliga ting är man rädd om! Vem vet när något liknande händer igen! … Björnen hittade även bär och frukter i sommartorparnas trädgårdar. Han försåg sig av överflödet men gjorde inga andra skador än långa rivmärken i äppelträden. Kan nog så här i efterhand påstå att Granis var långt mera uppskattad än vildsvinen, som går där idag och käkar upp potatisen för bönderna.
— Så Granis var vegan?
— Nja. Det är väl att ta i! Han åt av det, han gillade och händelsevis kom åt. Den gossen skaffade sig ju en ödesdiger smak för lammkött när han blivit mera fullvuxen. Trots hans tämligen vegetariska diet gillade älgarna inte hans närvaro utan de drog sig undan till säkrare trakter. När Granis gått i ide kom de tillbaka, bara för att istället fullborda sina oblida öden i mötet med de väntande jägarna.
— Ja, är det inte det ena, så är det andra! … Så det fanns en björn där uppe den vintern! … Jag säger då det! … Tänk om folk vetat var han låg. Då hade det blivit kapprusning till idet! … Du vet ju hur alla stockholmare blir när de får nys om något sensationellt. Då finns det inga hämningar.
— Skulle inte tro det, ändå! Det handlade inte om en inhägnad björn på Skansen, inte! Den här var vild men inte särskilt aggressiv på den tiden. … Nej, det är inte så många nollåttor, som vågar sig ut i okänd terräng på egen hand men de hade säkert kunnat få hjälp att ta sig ut i skogen. Jag föreställer mig att ortsbefolkningen nog kunnat hantera den frågan hur enkelt som helst. Gissar att det finns minst ett par, tre driftiga personer där hemma, som hade försökt sig på att arrangera någon form av enklare björnsafari. De skulle ha kört runt lite planlöst med traktor och vagn på skogsvägarna och sen räckt fram näven och sagt något i den här stilen. — Tyvärr gick det inte att hitta björnen den här gången. Det blir hundra kronor jämt! Sten skrattade och hostade på samma gång men trots hans svårigheter att bemästra såväl andning som anletsdrag, fortsatte jag mina spekulationer. — Man visste ju i och för sig att han fanns kvar i skogarna men inte var och ingen hade någon lust att leta rätt på eller störa honom heller men att göra lite snabba pengar på tokholmare, har ingen något emot.
— Det var kanske lika så gott att inget blev av.
— Nej, han hade en lugn vinter i roslagsskogarna men gav sig ut på ny vandringsstråt året efter. Drog ut i skärgården och skrämde slag på de solbadande sommargästerna.
— Det kommer jag ihåg. Det var stora rubriker om hans bravader och plötsliga uppdykanden ur buskarna. På Åland började man så smått undra, om en så företagsam gosse kunde tänkas bege sig över till dem. Rovdjursforskarna påstod visst att det kunde vara inom möjligheternas gräns.
— Just! Men det blev icke så. Å andra sidan, hade han orkat att kajka sig över Ålands hav hade det kanske slutat lyckligare för hans del, vem vet?
— Tror inte så, jag! Ålänningarna hade nog sett till att han blivit en lönsam turistfälla. De vet att hitta på bra knep för att få folk att lätta på plånboken. Inte skulle de ha nöjt sig med en vanlig traktorsafari, inte! Jo, möjligen då med björnen som chaufför. Sten frustade av skratt en stund men klarade sig från ytterligare hostattacker.
— Granis ville kanske inte ha sitt liv på det viset, utan rundade bara Stockholm på utsidan i stället. Simmade från ö till ö. Det var dit jag egentligen ville komma. Även våra björnar kan konsten att simma, precis som du sa. Stenån är inget hinder för en nalle, som vill ta sig till den andra stranden. Men jag ville ändå känna den där falska tryggheten i vetskapen om att ån skilde oss åt. Tänkte väl att han inte skulle göra sig besväret och om han ändå gjorde en attack för att mota bort mig, så trodde jag nog att jag skulle hinna gömma mig, under tiden han försökte komma över. Att han verkligen skulle vilja dräpa mig hade jag däremot ingen tanke på. De tankarna kom nog sen.
— Ja, bara man tror på det så hjälper det, säger dom. Tror du björnar tror på det?
— De tror nog på allt och ingenting. Mig trodde han inte på i alla fall! Jag traskade tillbaka med en fin öring i konten i sena skymningen, ja, ungefär samma tid som nu. Skulle just stänga om mig. Fick då se den lurvern komma lufsande i god fart hitåt på vägen. Han kom från den här sidan! Vi såg varandra rätt i ögonen på femton meters håll. Sen hörde jag honom gå och dra i luften utanför. Den natten tog det sin tid innan jag somnade!
— Då blev det bråttom att få igen dörren, va?
— Gissa om! Har du någonsin stirrat in i en vild köttsugen björns ögon?
— Nix, det har jag inte. Tror inte jag vill det heller!
— Nej, det är inget att stå sig efter! Det hävdar jag bestämt! Höll mig inomhus den natten! Tyckte det brummade i var buske morgonen efter men som tur är han har inte visat sig ytterligare.
— Tänk om han fått för sig att han skulle in. Hade han lyckats, tror du?
— Klart han kunnat det, om han verkligen velat. Ytterdörren går ju inte ens att regla. Då hade du allt varit tvungen fixa din egen kvällsmat i dag.
— Ja, så illa hade det faktiskt kunnat gå. … Nej, att ha sådana vilda bestar i sällskapet kan man nog tycka att man kan klara sig utan ganska länge! … Vad gör man, om man stöter på en vresig nalle ute i björkskogen? Lägger man sig ner och försöker dö så mycket man orkar?
— Ja, inte vet jag hur man ska bete sig men nog skulle man k�nna sig bra liten, alltid! Vill nog helst slippa den upplevelsen igen. Går därför och småpratar eller sjunger och visslar för mig själv. Jag räknar med att eventuella rovdjur ska varsna mig i tid och dra sig undan.
— Det kan nog vara en bra taktik.