Så hade vi så ett uttag med sonen tillslut. Vi började helt enkelt repetera de krav som vi har, som på många vis borde vara självklara, men så är det inte. Han är deprimerad det vet vi, men om man inte ens kan lita på att han ringt kuratorn som vi tagit fram åt honom, hur gör man då?
Han är duktig på att ljuga. Minsta sak kan han ljuga om bara för att slippa en enkel tillsägning. Så när jag säger att det blir svårt att lita på honom när han inte är ärlig ens med att han skiter i skolan, utan bara håller masken då man frågar något för att visa intresse. Då blir förklaringen att han inte vill snacka om det med mig. Det är ju inga djupare privata grejer men så är det. Så kommer han undan igen och det går ju inte att vinna några poäng då.
Slutligen blev jag så arg att jag sa att egentligen spelar det ingen som helst roll vad han tycker om våra regler så länge han bor här under vårdat tak så följer han reglerna – inte svårare än så. Han får ta lån utan att sköta skolan och han får köpa hämtmat för 2000:- i månaden men att ha hans flickvän inneboende också större delen av tiden är inte okej. Han har i praktiken mer frihet än någon annan i det här huset. Jag förklarar att den friheten får han ha när han tar ansvar oxå, inte bara sitter framför daton och spelar spel. Han sa att han skiter i vad vi tycker, att han skiter i vad vi säger, men han tycks inte förstå.
Det han vill ha, allt han vill ha, ska han ha, nu utan pardon. minsta lilla krav är som Mount Everest. Så nu har han tingen synts till på flera dagar det är så han jobbar, när saker blir jobbiga drar han.
