När en tjänst som präst eller diakon ska tillsättas inom Svenska kyrkan ska domkapitlet i det stiftet behörighetspröva de sökande. I praktiken innebär det att man kollar att personen är vigd. Vid komminstertjänster kollar man också att pastorsadjunktstiden är avklarad. Kyrkoherdetjänster kollas lite mer. Kandidaterna ska förklara sig villiga att samverka med andra präster utan undantag. Sen kan stiften ha lite olika ytterligare krav på kyrkoherde/arbetsledarutbildning eller 3-5 års tjänst som kyrkoherde.
Så långt självklart. Men sen har ju tanken varit att domkapitlen ska sakligt pröva andra meriter och förorda den som är mest meriterad. Så sker sällan numera. Domkapitlena har vad dom kallar ”dialog” med pastoratet och förordar den som de vill tillsätta. Det yttrande de sedan avger blir ofta en kränkning av de kandidater som har mest meriter men som inte fallit pastoratet i smaken. Allt för ofta har man tidigt bestämt sig för en kandidat och intervjuerna av de andra har mest gått ut på att finna fel så att man kan känna att man satsat rätt. Det innebär att man så ofta tillsätter den som är mest charmig i stunden eller den man känner sig förpliktigad att ge tjänsten eller den som tillhör samma herrklubb som de tillsättande… Det har förekommit att en kandidat utan vidare erfarenhet för just det jobbet fått det eftersom biskop och prästerlig ledamot i domkapitlet har en liknande bakgrund.
Pastoraten tillsätter vem de vill. Men för den som inte fick jobbet trots överlägsna meriter blir det en kränkning när inte ens de formella meriterna och erfarenhet värderas av det ”opartiska” domkapitlet. Domkapitlet krystar fram ett förord utan förankring i den sökprofil pastoratet gått ut med. Den utvalde benämns som en med ”lång erfarenhet” trots att flera sökanden har längre. Man tar fram meriter som är vaga och inte nämnts i utannonseringen av tjänsten.
Domkapitlen börjar allt mer bli en pinsam institution. Man har inte intregritet i några frågor längre. Inte i tillsättningsärenden och inte i tillsynsärdenden. Domkapitlen går andras ärenden även när det gäller diciplinärenden. Präster och diakoner kan utsättas för utredning av domkapitlen om de anses ha brutit sina vigningslöften eller skadat sitt anseende. Gång på gång dömer man på lösa grunder och friar på lika lösa grunder. Det handlar oftast om ställningstagande i konflikter och sällan om en saklig utredning.
Vad ska vi ha domkapitlen till?
Min blogg når inte ut till så många längre. Men frågan är viktig så länka och reblogga gärna så att frågan blir föremål för debatt. Det behövs!
