Dottern satte ut en annons på nätet, hon ville få jobb som barnpiga.
Det gick nån vecka så fick hon ett svar. Fasta dagar och hon klickade direkt med både mamman och lilltjejen hon ska passa, hämtning på dagis två dagar i veckan och så kan det bli mer ibland.
Veckan därpå ett till. Den gången kom hon hem med ett lite tveksamt ansiktsuttryck men tackade ja ändå. Barnet inte året ännu och mamman hade berättat lite för mycket. (Hon hade inte tänkt skaffa barn men blev gravid, mannen sjöman så hon är ofta ensam, tänker inte skaffa fler barn, ja, ni fattar – lite mycket info för en 15-åring man inte känner alls, haha.)
Sen fick hon ett erbjudande till. Två gator bort. Hon visste inte vad hon skulle göra, hon hade bestämt sig för att bara ta två familjer för att inte riskera att bli tvungen att tacka nej och sätta någon på pottan p.g.a. ”kalender-krashar”. Hon vill göra ett bra jobb, den lilla. 
Jag sa till henne att gå dit och känna av. Om det känns bra kan hon ju alltid sluta hos lillkillen, eller hur?
Och det kändes bra. Två syskon i ”hennes” ålder, 4 & 6 år. Inga fasta tider men nån kväll då och då.
Så nu måste hon berätta för Förmycketmamman att hon vill sluta. Det är aldrig lätt och hennes första erfarenhet av något sådant. Vi pratade igenom det hela och jag sa till henne att bara vara rak. Och erbjuda Förmycketmamman att vara tillgänglig tills hon hittat en ny barnpiga. Då sätter hon ingen på pottan.
För många arbetsmöjligheter. Det kallar jag ett lyxproblem. 
