Trots ljuddämparen slet ljudet av skottet sönder tystnaden totalt och vargtiken sprang undan. Han log, det var inte henne han siktat på och skjutit, utan sin ”jaktbroder” och han var nöjd över att hotet mot henne var undanröjt för denna gång.
” - Fick ni vargfan, jag hörde ett skott?”
” - Jo, svarade han dröjande, hon ligger här. Kommer du?”
” - Ja, var är ni?”
” - Vi är i norra änden av myren, du ser två silverbleka torra furor…vi står vid dem.”
” - Okej, jag är tio minuter bort, vi ses där!”
Han stoppade ner mobilen igen och satte sig på huk, tände en cigg, väntade…
När Bengt kom gående en bit bort från väster halvlåg han, siktade noga och sköt igen. Bengt kastades bakåt i den stund kulan slet sönder honom, han föll, låg stilla och ekot från skottet tynade bort.
Han hade lämnat dem båda liggande på myren och undrade hur länge det skulle dröja innan någon fann dem. Risken att han skulle avslöjas var minimal, hela jakten var planerad under tystnad. Tjuvjakt på ett skyddat rovdjur var inget man talade högt om och han var förvissad om att bara Bengt och Peter känt till hans närvaro och ingen av dem kunde längre tala.
Samtidigt som han svängde ut mot väg 27 sänkte han ned sidorutan och tände en ny cigg. Han skulle inte röka i bilen, men han var inte oberörd och kände behovet, ett behov som redan gett honom sjukdomen KOL och ett rejält förkortat liv. Stress ökade alltid på andningsproblemet, han fick i sig luft, det svåra var att andas ut…
När han körde genom Gislaved plockade han bort dekalen från vindrutan. Han tittade på den med avsmak och log samtidigt över orden: ”Våga Vägra Varg”. Organisationen hade krympt på grund av oron över de tre döda, oron skulle öka nu när de tre var fem.
Orden hade för många ändrats till inställningen ”Vågar inte delta” och det var sällsynt att någon föreslog det som skämtsamt kallats för ”privat skyddsjakt” numer.
De två mördade tjuvjägarna hittades åtta dagar senare. Tidningarnas rubriker och hysterin på nätet bland jägare och varghatare antog krigets ton…men fallet blev aldrig löst och vargdebatten/vargkriget tonade bort. Sju år senare infördes jakt på varg, stammen var nu nästan lika stor som lodjursstammen, livskraftig, och det fanns nästintill konsensus om att jakt var nödvändig. Sveriges medborgare hade haft viktigare frågor att arbeta med, somrarna 2014 och 2015 hade färgats av motsättningar, kravaller och en mängd otäcka rasistiska hatbrott. Grekland, Spanien, Portugal och Cypern var värst drabbade och när Grekland lämnade EU rämnade det Europeiska samarbetet helt. Ekonomin kollapsade i ett enormt slukhål och land efter land socialiserade bankerna, införde medborgarlön, sänkte arbetstiden och begränsade all privat förmögenhetsbildning till maximalt 20 miljoner.
Samtidigt som ekonomin rämnade ökade naturkatastroferna till följd av klimatförändringarna, översvämningar, extrem torka liksom extrema vintrar blev vardagsmat och miljoner dog i viruspandemier och på grund av en explosiv ökning av resistenta bakterier…
Medvetenheten om att krisen var självförvållad växte och trots oron spreds en stark känsla av att samarbete, rättvis fördelning och att gemensamma ansträngningar var den enda vägen och det reella samarbetet växte i kraft, liksom förhoppningen om att vi kanske skulle lyckas till slut…att bygga en verkligt medveten och etisk grön civilisation.
