Sten skrattade så hostan övermannade honom för en stund. När han återfått en lugnare andhämtning fortsatte han sina frågor. — Om alla som fiskar här omkring tog en så stor kvot per dygn som du rekommenderar, hur tror du det går då med fisket om man ser det mera långsiktigt?
— Jag är inte säker på att alla skulle lyckas ta två matnyttiga fiskar per dygn. Det är bara de, som verkligen har tålamodet och vet var de ska hitta dem som också kan få dem. Har man turen med sig kan man naturligtvis snabbt fylla fiskekonten. Om man inte äger karaktär nog att begränsa sig, kan man komma att ta mer än vad som är tillrådligt. Men visst var det väl tur att jag hade fångat två matöringar till ikväll?
— Jo då, jag slapp ju göra i ordning min. Jag är inte otacksam om det är det du tror. Jag är bara orolig för hur fiskets framtid ska komma att bli. Kan vi fortsätta som vi börjat? Finns det gränser för vad vi kan företa oss? Det är svaret på de frågorna jag håller på att söka mig fram till. Sten visade åter upp teatergrinet från stunden då han visade mig sin flaska. — Men låt oss säga att det under den mest intensiva perioden från mitten av juni till mitten av augusti finns i genomsnitt fem kunniga fiskare per dag här i den närmaste trakten. Var och en av dem har väl minst fem kilometer vatten att hålla sig i. Området är ju ändå så stort att de knappast skulle märka av varandra men de trivs på sina favoritställen och i stort sett tar de sig dagligen några fiskar till stekpannan.
— Det kan nog stämma. Någon större till att grava och några att koka eller steka vill man ju gärna ha.
— Antag att de varje dag med hjälp av allmän skicklighet i att hantera sina redskap, kunskap om bytets vanor, tålamod och en gnutta flax får med sig två matfiskar var.
— Det borde de i så fall kunna klara av, ja.
— Nu kommer min poäng. Det gör ungefär sextio kalenderdygn eller trehundra fiskedagar eller hur? … Ungefär sexhundra matnyttiga bitar kommer de att dräpa. Många små, några enstaka bättre klunsar. Var hittar de större sina ståndplatser förresten? … Åarna är långa men många sträckor kan inte ge föda och skydd åt annat än riktigt små fiskar. Var hittar de större sina hem? … Finns ingen lämplig biotop för dem så dör de eller ger sig av. … Nåja. Låt säga att de fångade lågt räknat väger i genomsnitt tre hekto styck. Det blir. … Det blir runt. … Etthundraåttio kilo fångad fisk på en säsong om jag räknat rätt. Hur många som släppts tillbaka men varit så skadade att de inte kunna överleva vet vi inte. Min fråga är, tål vattnet ett sånt fisketryck? … Finns det tillräckligt många vuxna fiskar kvar för att trygga återväxten? … Är det räntan vi tar av eller är det själva kapitalet vi äter upp? … Finns det föda nog för fler fiskar än den population som finns i dag? … Alltså, har de små åarna en outnyttjad potential, därför att vi redan nu fiskar för hårt och pressar ner beståndet under vattnens produktionstak eller är det så att hela tillgången på föda och skydd är utnyttjad, så att beståndet inte kan öka vare sig i antal eller vikt?
Jag tog tid på mig att svara. Såg ut över ån. Försökte föreställa mig var fiskarna kunde stå. Försökte räkna ut varifrån de nya kunde komma som skulle fylla på de tomma ståndplatserna efter dem som just tagits bort. Insåg att varje ståndplats skulle successivt besättas av en mindre fisk än den tidigare. Insåg att också de skulle fiskas bort innan sommaren var över. Hur många lekmogna fiskar skulle det finnas kvar till hösten? Försökte värja mig mot tankarna. Försökte hitta andra som kunde skydda mina drömmar och mitt sätt att bete mig. — Du menar att om alla skulle vara lika skickliga och tålmodiga som jag, skulle Völvån, Stenån och Gyltån och alla småsjöarna så sakteliga tömmas på fisk eller att de kanske redan är på väg att göra det, trots att det åtminstone teoretiskt skulle kunna finnas utrymme och föda för fler och större exemplar i dem?
Sten gjorde en gest med innebörd av instämmande till viss del. — Jag har ingen aning om hur mycket mat det finns tillgängligt för våra bytesfiskar men jag tror att de flesta som försöker fiska här blir utan fångst. Men om fem personer fyller sin dygnskvot varje dag under sommaren eller kanske tar ännu mer, vad händer då? … Kommer vi att få se några stora fiskar alls? … Hur många kommer att klara sig så länge att de blir upp mot två kilo? Du säger att du vet åtminstone ett ställe där det kan finnas en riktigt stor och du tror att det finns fler fast du inte hittat dem än. Må vara att den bäcken har oanade resurser i och med att skogen runt om förser den med ett överflöd av landinsekter men resten av vattendragen, hur är det där? … Hur stor är reproduktionen och hur lätt hittar fiskarna föda? … Helt enkelt, hur ser den resurs ut som vi för vårt nöjes skull spelar hasard med. Är den en resurs överhuvudtaget eller är det en mest spillra vi håller på att utarma ytterligare? … Vill våra fem fiskare ha två småfiskar dagligen eller vill de att högst två av dem får varsin kilobit per dygn? … Skulle de stå ut med att ge sig till tåls någon tid för att själva få uppleva hur det känns att fightas med en bättre öring. Skulle man ta dem med sig eller blev de återbördade till ån? … I dag lär de flesta vänta förgäves men skulle folk i framtiden vara beredda att ta fisktomma dagar i vetskap om att snart får de uppleva känslan då det smäller på en riktigt stor och vild kämpe? … Har de förstånd att lämna de största kvar? Det där är sådana frågor jag brukar grubbla runt, när jag knallar längs stränderna i hopp om att hitta en matfisk. Jag vet inte om jag ska vara optimistisk eller pessimistisk när det gäller fisket framtid.
Jag försökte åter hitta ett gott försvar för mitt sätt att fiska men jag hittade inget.
