I förra veckan bar det av mot Plastdoktorn som ska få äran att reducera min yppiga barm så att det bara återstår ett par uppnosiga citroner.
Han frågade vad jag ville ha gjort. Sedan bad han mig ta av mig min tröja. Han kände och klämde på brösten. Han fotade dem och mätte. Sedan satte han sig ner och tittade på mig med allvarlig min. Du ska inte vara här sa han. Har du försökt med Landstinget? Du har så stor byst så du borde få din operation där. Den kostar i allafall 40 – 45 000 kronor och har man rätt till något så har man rätt till något.
Nja, svarade jag, lite tvekande. Jag gjorde en koll för femton år sedan och då bad de mig gå ner fem kilo och sedan komma tillbaka. Jag släppte tanken då men nu är jag tillbaka igen. Då vägde jag ungefär som nu och sedan gick jag upp i vikt. Jag har gått ner 42 kilo och känner att det är dags nu.
Gå till Vårdcentralen och be dem skriva en remiss svarade läkaren. Sedan tvekade han lite och sa, jag skriver en remiss åt dig istället.
Så jag lämnade plastläkaren på hans fina privata kontor. Han skrev en remiss till mig istället. Eftersom han gör de här operationerna åt Landstinget kan det bli så att det är han som gör den tom.
Idag en knapp vecka senare har jag brevet från Landstinget i brevlådan. Där står att jag kommer att bli kallad inom tre månader. Nu börjar en ny väntan. Men det känns så bra, så bra. 
Ibland kan det vara bra att vänta. Då hinner huvudet med också.
