Då var vi iväg på den där kursen igår som jag hade en del ångest över ju närmre den kom, spenderade 3½h där *vart rätt slut i huvudet* och det var många fler där än vad jag hade trott, det stod så klart att det minst skulle vara 5st på infon, men väl på plats så var vi 15st…i ett litet rum där ”föreläsaren” inte pratade riktigt ur skägget.
MEN jag fann faktiskt den här kursen väldigt intressant även fast det inte var mycket som var nytt för min del, visst, jag kanske inte skulle klara teoriprovet om jag skulle göra ett sånt nu, men det har inte så mycket med kunskapen att göra utan mer för att frågorna fortfarande är så luddiga, med andra ord INTE asperger vänliga, han som pratade var heller inte asperger vänlig…men det är heller inget jag förväntar mig av mina medmänniskor.
Han som höll kursen är ju också körlärare och även fast jag inte förstod honom helt så verkade han vara en förstående människa med en solklar vilja att hjälpa vilket kändes bra :) inte bara för min del utan också för makens.
Det bjöds på fika där också *vill påpeka eftersom kursen var så lång* de bjöd på mackor, kaffe och/eller dricka och jag som har SÅÅÅ svårt att äta bland okänt folk gick faktiskt och gjorde mig TVÅ mackor (fast mannen fick äta upp andra halvan haha)
Nu är planen att jag skummar igenom lite teori och läser på lite mer noggrant de moment vi ska utföra allt eftersom så att jag inte lär ut något som är felande, samt komma igår att inte plöja för mycket på en gång, nu kommer det ju att komma fram det som jag inte är så bra på också, man får ju fundera och se sitt eget körande och sitt egna tänk på ett annat sätt i ett sånt här läge (tror jag, det verkar som så) vilket jag tycker ska bli jätte intressant.
Sedan så ska han naturligtvis få övningsköra med en riktig utbildad lärare också och dom ville att man gärna som handledare följde med på dessa turer, det är också någonting jag ser fram emot.
Jag hoppas så innerligt att mannen kommer att tycka om att köra bil, finna samma njutning i det som jag gör :)
Konstigt nog så finner jag det så lugnande att köra bil, när jag mår dåligt, blir uppjagad, stressad eller får ångest (inte på den högre nivån då man är i upplösningstillstånd, lite sunt förnuft har man juh!) så är bilen den bästa platsen jag kan vara på, där kan man andas ut, jag känner till reglerna (även fast många andra trafikanter inte verkar göra det) jag vet hur jag ska göra saker och vart jag ska göra dem, samspelet mellan fötterna och händerna flyter på lugnt och jag kan känna att jag har kontroll (dock inte på vad de andra trafikanterna för) fokusen hamnar på omgivningen, hur de rör sig, i vilken takt och jag försöker passa mig in i takt med dem.
Kanske det inte är så konstigt att jag tycker om att köra, nu när jag skriver om det så kom jag på att det kanske beror på att det är en av de få gånger som det känns som om jag är vilken vanlig Svensson som helst då jag kör bil…jag är inte människan med NPF utan jag är bara jag…en människa som framför ett fordon efter vägen, på bilen syns ingen diagnos, efter vägen är jag bara en i mängden.
Jag VET att man inte ska tänka ”vi” och ”dom” men det är då jag känner mig som en av ”dom”
Verkar som att jag nyss lärt mig något nytt om mig själv :)
Hur som helst, trots att vi kom hem så sent och att jag kom i säng så sent för att vara jag, så är jag uppe i bra tid ändå idag *glad* har sovit som en bäbis och fick tyvärr en släng av baksmälla efter gårdagen, lyckligtvis så vart den inte så illa som jag hade trott vilket är najs eftersom jag hade planer på att dra iväg till Birsta med väninnan idag, får väl se vart allt bär hän.
Näe, nu ska jag återgå till min morgonrutin samt smygladda lite inför AFL som börjar i morgon!!! *askalasglad*
