Igår hade jag ett rätt vanligt samtal med x:et via telefon. Inget märkligt. Strax före midnatt kom ett sms. Det stod att jag letar sjukdomar hos barnen, vill ha dem sjuka och att jag ger dem sjukdomar. Jag skulle passa mej, han har inte glömt och att det är jag som är sjuk. Jag bröt ihop. Inte en gång till. Det är fyra år sedan han slutade hota mej och säga hur och att han skulle döda mej. Jag VILL INTE hamna där igen. Jobbigt naturligtvis men mest blir jag orolig för barnen. Ifall de skulle råka höra eller läsa..
Förvånad blev jag också. Vart kom det här ifrån, och varför? Har han tappat förståndet, jobbat sönder sej eller börjat dricka igen? För inte fasen kan man bli så upprörd över att jag tar ett barn som klagat över smärta till doktorn. Med tanke på sonens tidigare sjukhusbesök vore det enligt mej både sjukare och farligare att låta bli. Den andra sonen kan jag mer förstå. Jag har ångest ibland och en specifik fobi. Den äldre sonen har det också. Kanske han klarat sej utan just denna fobi om det inte varit för mej. Men han är känslig så utan ångest hade han inte blivit..
Suckar och ska fundera på annat nu. Det finns inget jag kan göra åt detta just nu ändå..
