Sten lutade sig uppfordrande fram över bordet mot mig. — Jaha, hur var det med din storfiskehistoria? Hur gick det för din rallare? Vad fick han på kroken?
Jag ryggade tillbaka inför hans skarpskurna och påflugna ansikte, vars intensiva blick var nästan lika genomträngande som jag mindes björnens men samlade trots det ihop mig, tog ett djupt andetag och började. — Jo, det här hände på den tiden, då fiske var något annat än ett tidsfördriv för lättingar, som gör allt för att få tiden att inte räcka till! I hans fall var förutsättningarna sådana att ett lyckat fiske kunde vara skillnaden mellan svält och välstånd.
— Det förstår jag mycket väl! Jag är tämligen bekant med hur levnadsförhållandena för fattigt folk var förr, även om vi hade det gott ställt hemma. Just samhällsorienterande kurser, som arbetarklassens liv och kultur samt engelska och tyska språken var mina huvudsakliga undervisningsämnen. … Men jag har fått ta mig an såväl matematik som teater, ja till och med växtfärgning, när det fattats vikarier.
— Jag ibland blir man tvungen att ta vad man haver! Jag gjorde militärtjänsten där uppe. Innan jag muckat, hade jag alltså blivit bekant med denne riktigt klurige hedersman. En man, som med glimten i ögonen och några få kärva ord kunde fylla vidderna med liv och väsen. Han ägde en otrolig förmåga att överleva veckovis ute i tassemarkerna på enbart kaffe, snus, luft och vatten, ja, och hoppet om att det skulle bli ett byte, förstås! Han hade varit ute på många svåra strapatser. De hade kunnat sluta precis hur som helst, om han inte varit så rent ut sagt tjurskallig och aldrig ens tänkt en tanke på att ge upp.
— Människor av den sorten är nog ganska sällsynta idag men det var endast sådana individer, vilka visade upp samma slags envisa uthållighet, som uppfyllde de yttersta villkoren för att man förr i världen skulle kunna klara sig på egen hand ute i björkskogen eller på kalfjället året om. Och kanske var det många gånger så att det var den enda miljö, de verkligen kunde överleva i. Blev de inrutade i samhället, så blev de tokiga.
— Karga ställen var som mammas gata för honom. Den karlen trivdes som bäst när vädret blev lite vrångt, i varje fall så länge det inte blev alldeles rent för jävligt. Fast han klarade livhanken då med konstigt nog. Han var som en fjällräv helt enkelt, tålig och tålmodig. Kröp ihop och väntade ut eländet, väl medveten om att det skulle komma bättre stunder då det var dags för honom att försöka hitta hans lilla gnutta bland de nya möjligheterna.
— Det var sega gubbar, som inte lade sig i sängen för lite hosta, det! … Och inte sprang de och gömde sig heller, när det brummade bakom byxbaken! … Vi ska vara tacksamma för att det fanns sånt folk en gång i tiden i Sverige. Sten kände tydligen ett starkt behov av att få pika och undervisa även mig i obygdens förutsättningar för överlevnad. — Det var den gamla stammen, som hankade sig fram, banade väg och lade grunden för dem, som ville bygga det nya landet, sen får politikerna tycka vad de vill om det! Nej, dagens arbetare har blivit för bekväma av sig! De klarar inte att ta rätt på sig själva när det blir kärva tider. Tror du de vågar ge sig längre ut i skogen än att de fortfarande kan se bilen?
— Jodå, många vågar nog ta sig iväg vart de vill men för de andra kanske vildmarken framstår som en mera skrämmande vild än säker mark men de har kanske inte har någon skogsvana från barndomen att falla tillbaka på heller. … Nåväl, Fiskar-Kalle blev välkänd i stora delar av Torne lappmark. Han var fåordig, lätt att ha att göra med och levde sitt liv utan större åthävor. Familjen försörjde han nödtorftigt av de små inkomster, som stod till buds. Livet var hårt på alla vis och barnen rände i höjden men penningpungen sinade för jämnan,. För att få något till potatisen eller mjölmaten, måste han då och då ge sig ut på jakt eller fiske. När han återkom, hade han oftast med sig något ätbart. Det kunde vara fågel, fisk eller något annat småvilt men ibland blev det bara lite bär och knappt det men var och hur han fått tag på fångsten, fick ingen veta.
— Det är det jag säger. Han hade födgeni! Sten slog vänsternäven i bordet. Kåsan undgick smällen tack vare att han höll i den med andra handen men den gungade till på ett oroväckande sätt. — Han visste när, var och hur och såg till att han fick ha sina ställen i fred. Jag gissar att det var i närheten av något bra lappvatten han hade sitt tillhåll och det skulle kanske inte ha blivit så trevligt för honom om det kommit fram.
— Jo, säkert men jag vet att hans relationer med samerna var goda. Kanske var det så att de hjälptes åt emellanåt och att han fick något tillbaka för besväret. Han brukade ge sig iväg längs malmbanan norrut. Vek sen av någonstans uppåt Rautas. Han hade väl sina hemliga ställen på bägge sidor av järnvägen, kan jag tro. Kanske några fanns på andra sidan älven också, jag vet inte. Han var i alla händelser inte rädd att gå undan en bit för att få vara ifred med sina bestyr. … I förtroliga stunder bland pålitliga vänner berättade han om en händelse, vilken kommit att sätta djupa spår i honom.
—Ja, låt mig få höra nu! Jag börjar bli otålig! Sten ställde förväntansfullt ner den halvfulla kåsan.
— Maten var det ofta knappt med och just den vintern hade gått extra svårt åt förråden. Nu hade hungern bosatt sig länge nog i stugan och pengarna var än en gång på upphällningen.
— Hungern är den enda som vill hålla den fattige sällskap.
— Svälten brukar trivas där också. Sjukdom och för tidig död likaså. Hustrun låg på kyrkogården sen något år och de minsta ungarna magrade. Kalle var tvungen att göra något som åtminstone tillfälligt kunde förbättra hushållsekonomin och som vanligt var det i naturen han förväntade sig finna hjälpen.
Stens gillande nickande övergick i en hostattack, vilken nådde sån styrka att han föredrog att gå ut en stund och jag hörde honom vara nära att kikna av hostanfallen. Till slut kom han in igen. Med rött ansikte och tårar i ögonen rev han av en bit hushållspapper och torkade av sig. — Usch, fy fan! Jag hostar nästan så jag spyr!
Jag tänkte framföra mina åsikter om Stens sätt att sköta sin hälsa men fann att det var bäst om det fick förbli hans ensak.