Minsting har sett dåligt länge. HUR länge vet jag inte, men han började klaga på att han inte såg vad fröken skrev på Whiteboarden, för några år sedan. Vi såg då till att han fick sitta längst fram i klassrummet, för då såg han. Tavlan.
Jag tog med Minsting och testade synen på honom hos en Optiker för drygt ett år sedan. Man kunde då konstatera att han ser dåligt (närsynt). Punkt, liksom.
-”Men jag tänker INTE använda glasögon!” sa den lille store Minsting.
Så jag köpte inga glasögon. Jag tyckte det var onödigt att köpa jättedyra glasögon, som han ändå inte tänkte använda. Och så tänkte jag att han till slut kommer att VILJA ha glasögon, eftersom det i längden blir jobbigt att inte se ordentligt.
Den dagen kom.
Härommånaden. Härom månaden? Häromånaden? Nåja, you get it!? Nicht war?!
Syntest igen ledde till utprovning av glasögon, ledde till glasögon, kostade dyrt, ledde till en snygg kille (han var snygg innan också, men han passar verkligen i glasögon – ser Intelligent ut! Tänk vad glasögon kan luras… 
).
Numera har han glasögon HEMMA. Modet att ha dom i skolan har inte kommit än.
MEN igår fick jag världens finaste SMS från Minsting (som gjorde att det kändes som små lyckokullerbyttor i magen):
”Jag kunde se ett flygplan med mina glasögon!”
Och jag visste inte ens att han inte såg flygplan! Han har alltså gått ett helt halvt liv (hela sitt iallafall!!) och inte sett flygplanen som åker förbi i luften. Inte för att det är så jätteviktigt att se dom…men ändå!? Vad har han mer missat, liksom?? Man kan ju inte veta vad man missar förrän man upptäcker det! Typ.
Gud, vilket klok sista mening! Den skriver jag om, med större bokstäver:
MAN KAN JU INTE VETA VAD MAN MISSAR FÖRRÄN MAN UPPTÄCKER DET!
Dagens sanning.
Liksom.
