Trötter.
Jag pratar med 16-åringen strax efter lunch i dag.
Hon frågar mig vad jag gjort hittills.
Och jag börjar berätta.
”Jag har tvättat en tvätt, jag har hämtat en pärm i föreningens kassaskåp och lämnat till två medlemmar i vårt hus som behövde låna den, jag har varit till kemtvätten och hämtat några skjortor och inte minst min klänning, jag har slagit in ett paket till svärmor, jag har packat alla skidgrejor och kläder inför Åre, jag har packat lakan och handdukar till oss alla och jag har varit till Solna C och handlat mina special-teer”.
Och så klart ätit frukost och duschat och sånt, men det nämner jag inte ens.
16-åringen blir tyst i andra änden.
”Men herregud”, säger hon sedan på utandning, ”när steg du upp i morse egentligen?”
Jag svarar att jag vaknade vid sju, gör inte alla det, men att jag nog inte var uppstigen förrän vid 08.30.
Hon är tyst en stund igen.
”Jag har varit ute med Hunden, ätit lunch – och hoppat över frukosten”, säger hon.
Det är allt.
Och i går kväll var hon bjuden på fest, men var så trött att hon ringde sin bror och bad om att bli hämtad kl 22.30.
”Jag blir tokig”, säger hon.
”Jag är trött hela tiden”.
Våren i nian, för henne.
Och hela gymnasiet framför sig.
Jag minns den tiden som i går. Hur jag tränade, pluggade, jobbade extra på helgerna när jag inte hade bortamatcher och åt – massor.
Och sov.
I flera år sov jag.
Så jo du, sköna böna, jag vet precis var du är någonstans.
Det går över.
