När Sten kommit på plats, fortsatte jag min redogörelse för Fiskar-Kalles upplevelse.
— För att försöka råda bot mot den hotande misären och om möjligt kunna variera kosthållet en aning, hade han dragit iväg långt in i fjällvärlden. Hade satt ut ripsnaror och i väntan på att fåglarna skulle fastna, försökte han få upp några rödingar. Blev fångsten så god som han hoppades, kunde han sälja ett eller annat kilo och ändå ha lite fisk eller någon fågel över. Det var min tur att smutta på kaffet och Sten inte bara följde mitt exempel utan lyckades även få ner ett flertal munnar. — Fiskar-Kalle kände som sagt till fler knep än andra när det gällde att locka tröga fiskar till hugg och dagarna då han blivit alldeles utan var lätt räknade. Han ansåg sig därför fullt ut kunna lita till sin förmåga. Om vintrarna blev sjöarna helt enkelt hans säkraste inkomstkälla och reservskafferi, där han emellanåt lade ut nät men oftast pimplade han. Det berodde på hur mycket tid han hade på sig. Favoritblänket var gjort av en gammal soppslev med delvis bortnött försilvring. Dyrgripen hade hotellets vaktmästare skaffat honom men den snikna knodden hade krävt en tjäder och två harar i ersättning.
— Det var allt en gnidig en! Tänk att ha mage att kräva så mycket för något han antagligen hittat på sophögen! Där blev allt Kalle lur. … Stens inpass avbröts av hans förkylning.
— Jo! Tror inte han brydde sig. Hade fått tag på det han ville ha. Tog igen det med ränta längre fram. Ingen fick så mycket storfisk som Kalle. Blänket bidrog på sitt vis att göra honom ryktbar och förtjänt av sitt epitet.
— Jaha, på så sätt. Så det blänket blev liksom hans signum?
— Det kan man kanske säga. Många var avundsjuka och ville lägga fingrarna på det. Fast Kalle behöll sin klenod under noggrann uppsikt. Mycket hade den kostat honom men han var varken svagsint eller långsint. Han förstod dess värde. Försökte bara att med hjälp av sina enkla medel se till att udda blev jämt honom och vaktmästaren emellan! Vid ett tillfälle lyckades han få gubben att tulla några flaskor ur hotellets förråd och byta dem mot ett par gamla orrtuppar som surnat i köttet av solvärmen och blivit otjänliga.
— Det var ju verkligen att ge igen för gammal ost. Börjar förstå vem som tjänade mest på skeden i långa loppet. Sten såg ut att roas av tanken på hur dessa gubbar kunde tänkas ha löst sina konflikter och ekonomiska mellanhavanden.
— Fiskar-Kalle visste att han måste se längre fram än för stunden, även om nöden i varje ögonblick nafsade familjen i hälarna. Och han visste mer än väl hur det skulle gå till. Nog kunde han också sko sig på bortkommet finfolk när det uppenbarades möjligheter! Sämre karl än så var han inte om det var tvunget. På järnvägsperrongen fanns det titt och tätt affärsmän söderifrån, vilka gärna gjorde sig märkvärdiga. Det var såna pösmagar han brukade skörta upp. Du vet de där uppkomlingarna som ville ha något gott och exklusivt från urskogen att skrodera med till söndagsmiddan men som annars varken begrep sig på kvalitetskontrollen eller var så speciellt noga med pengarna. De köpte ofta dyrt och mycket av det ingen annan ville betala för. De slantarna var Kalles familj i behov av.
Sten skrockade gott. — Den sorten känner jag igen! Jag är nog en, som inte är så petig såna gånger när allt kommer omkring. Jag har köpt många äkta hantverkssouvenirer som visat sig vara fabriksgjorda när man synat dem närmare i sömmarna. Ulla-Britt hade lätt för att avslöja falsarierna men inte jag. Så har du något gammalt skräp eller en sekunda vara, så kan du säkert lyckas lura på mig det som en äkta antikvitet.
Jag log gott åt förslaget. — Inled mig icke i frestelse! Du anar inte vad för slags dyrbara och sällsynta rariteter, jag ruvar på där hemma. Jag ska göra i ordning en riktigt intressant samling till dess du kommer! … Alltnog. Det var en grådisig dag i mars med stigande temperatur. Korparna tränade högljutt på sitt flyktspel i fjällbranten, medan han stirrade ner genom pimpelhålet. Allt kunde ha varit trivsamt om inte oberäkneliga vindkårar drog moln och lössnö över vidderna. Täckt av drevsnön låg han sedan gryningen på ett renskinn och frös. Med jämna mellanrum flög fåglarna hånande över hans orörliga lekamen. Snödrivan hjälpte honom att hålla vinden ute men kylan trängde ändå in i kläderna. Enstaka rödingar skymtade emellanåt under isen. Varje gång började Kalle hoppas på att det var dags för åtminstone ett litet uns av fiskelycka. Om och om igen visade han dem alla sina bästa pimpelkonster men ingen lät sig luras.
— Rödingar kan vara väldigt nyckfulla, det är säkert det! Jag minns en påsk uppe vid Råsto…
Jag hade svalt färdigt en kaffeklunk och avbröt honom. — Visst är dom det! Plötsligt försvann fiskarna och han svor för sig själv över den förlorade möjligheten. Då fick han se hur ett kolossalt rödinghuvud makligt kom inglidande i synfältet. Det följdes av magnifika vitkantade fenor och en imponerande grov fiskkropp. Fisken gled sakta, sakta fram mot blänket, stannade, studerade försåtet noga, stod stilla. Bara gälarna och bröstfenorna rörde sig. I spänd förväntan stirrade han ned på den mäktiga uppenbarelsen medan västanvinden pinade tårar i ögonen på honom. Sten drog sakta efter andan men fick en skarp blick över kaffemuggen. Han uppfattade vad jag menade och teg, när jag fortsatte. — Kalle ville inte gå miste om den här jätten. En sån enorm röding skulle ingen tro att det fanns, om han inte kunde visa den för dem. Lirkade försiktigt med reven, så att betet vred sig extra frestande framför bjässen. Den gled närmare och puffade misstroget till den gäckande metallbiten. Nu var ungefär halva fisken synlig. Var något magiskt över den, något förhäxande, ja, overkligt på något sätt. Svävade orörlig i den svaga ljuskäglan. Tycktes spegla sig i den gungande slevbladet. Om besten bara ville, skulle den inte ha några svårigheter att sluka både rödingskeden och agnet i ett enda glufs. Kalle höll andan. Nöp hårt om linan för att kvickt kunna dra till, ifall att. … Sten tog åter med största försiktighet ett djupt andetag men jag lät honom inte få någon möjlighet att falla mig i talet. — Just då hade världen krympt. I den fanns varken kyla, vind eller korpar, bara en enorm röding, ett hemmagjort blänke och en tårögd fiskare med bultande hjärta. Efter en ödesmättad minut, då tillvarons vara eller inte vara vägts i en kasserad soppslev, gled jätten majestätiskt vidare. För ett tag skymdes bottnen av den breda rödingryggen, som långsamt liksom skred förbi under den förbryllade mannen. Då stjärtfenan försvunnit in i mörkret bröts förtrollningen. Sten lyssnade andäktigt. Jag drack belåtet av kaffet. Sten försökte också. Den här gången gick det inte för honom att hålla tillbaka hostreflexen. Han suckade tungt, torkade än en gång av bordet och hade något uppgivet i blicken, när jag lätt leende åter ställde ner min mugg. — De svårtrugade rödingarna återvände och fortsatte att under avvaktan låta sig underhållas av skedens krumbukter. Blåsten tilltog mot eftermiddan. Med värkande, köldstel kropp begav sig den bedrövade mannen tomhänt, trött och hungrig ut på fjället för att titta till snarorna. Sent på kvällen tog han sig fram till en obebodd renskötarkåta, där han kunde få några timmars värme och vila i det tilltagande blötsnöovädret.
— Fick han ingenting på hela tiden?
— Inte den dan men det kom andra och ungarna växte sig med tiden till dugliga och arbetsvilliga medborgare. Fiskar-Kalle påstod att den varelsen varit den största fisk han sett men han var ändå inte helt säker på att det varit en riktig röding. — Det kan ha varit något annat också, sa han och strök sig över hakans vita stubb, var gång upplevelsen kom på tal. — Det kan ha varit något helt annat. Sjön har nog en botten till och hörde rödingen hemma där, så var det bara tur att den inte tog. Jag hade kunnat gå åt själv!
— Ja, jävlar! Sten bröt av en bit av sin chokladkakehalva och stoppade i munnen. — Så han trodde att det var trolldom med i spelet? Att det var därför han blev utan fångst den gången? … Jo, jag har nog hört att tornedalingarna och samerna ibland pratar om att det finns sjöar som har flera bottnar. Och under dem lär det bo magiska väsen av alla slag. Dem ska man inte ska stöta sig med för då kan det gå en illa! Speciellt för oss som inte vet hur andarna ska blidkas i förväg. Sten skrattade och lyfte kåsan.