Jag åkte spårvagnen in till Järntorget igår. Jag och mina kollegor från skolan hade beställt biljetter till Måns Möllers föreställning "Jävla pajas - det här snackar du inte bort".
![]()
Jag har gått och sugit på karamellen hela dagen, under tiden som jag varit med Lillebror på pingismatch och på Aerobicpass med mig själv. Jag har sugit och funderat mycket på vad jag egentligen tyckte om föreställningen och vad den gjorde och vad Måns Möller kände...
Måns Möller är en av mina favoritkomiker. Jag gillar verkligen hans folkliga, enkla stil och hans sätt att driva med sig själv. Vi var många, förväntansfulla i lokalen och det var roligt, verkligen jätteroligt på många ställen under föreställningen. Det som gjorde det så svårt för mig var nog att jag led lite med Måns. Jag tyckte mig se en komiker som var glad och skojade samtidigt som han skulle sprida lite kunskap och förståelse om frågor som rör människor med autism, samtidig som jag såg en pappa som fortfarande kämpade med sin sorg.
Jag kände igen mig i så mycket han berättade, om tunnelseendet och detaljminnet när utredningen var klar och samtalet med experterna rullade på. Jag kände igen mig i sorgen och frustrationen över att inte ens barn blir mottagen som de andra, inte blir bjuden på kalas, ensamheten och frustrationen över att de andra föräldrarna inte förstår att de måste se till att även barnet som inte följer mallen blir bjuden på kalas. Och så kände jag igen mig i glädjen när det fungerar, när barnet hamnar rätt och får en KALASINBJUDAN.
Det var en bra föreställning, men eftersmaken blir att jag tänker att Måns Möller skulle få vara ensam med sin sorg och arbeta sig lite längre igenom den innan han berättar om den - fast å andra sidan. Jag kände igen mig i det också - att föreläsa när sorgen fortfarande bankar på porten varje dag och kanske är det att berätta och sprida kunskap läkande det också.
För publiken som var brokig, det fanns de som kom för komikern Måns Möller och så fanns det de som kom för pappan till ett autistiskt barn, Måns Möller, var inte besvikna efteråt, det är jag säker på.
Jag har gått och sugit på karamellen hela dagen, under tiden som jag varit med Lillebror på pingismatch och på Aerobicpass med mig själv. Jag har sugit och funderat mycket på vad jag egentligen tyckte om föreställningen och vad den gjorde och vad Måns Möller kände...
 |
| Föreställningen var på Draken i Göteborg. Lokalen var fullsatt och Måns var heltaggad när han kom in i lokalen. |
Jag kände igen mig i så mycket han berättade, om tunnelseendet och detaljminnet när utredningen var klar och samtalet med experterna rullade på. Jag kände igen mig i sorgen och frustrationen över att inte ens barn blir mottagen som de andra, inte blir bjuden på kalas, ensamheten och frustrationen över att de andra föräldrarna inte förstår att de måste se till att även barnet som inte följer mallen blir bjuden på kalas. Och så kände jag igen mig i glädjen när det fungerar, när barnet hamnar rätt och får en KALASINBJUDAN.
Det var en bra föreställning, men eftersmaken blir att jag tänker att Måns Möller skulle få vara ensam med sin sorg och arbeta sig lite längre igenom den innan han berättar om den - fast å andra sidan. Jag kände igen mig i det också - att föreläsa när sorgen fortfarande bankar på porten varje dag och kanske är det att berätta och sprida kunskap läkande det också.
För publiken som var brokig, det fanns de som kom för komikern Måns Möller och så fanns det de som kom för pappan till ett autistiskt barn, Måns Möller, var inte besvikna efteråt, det är jag säker på.