Mitt x. En fantastisk människa. En smart man med många idéer och mycket kunskap. En som istället för att sitta där han sitter gör saker och inte är rädd för att prova. En som tillverkar det han behöver och lär sej det han vill och behöver veta. En kvicktänkt debattör med många åsikter och vilja att resonera. En man med hur mycket tålamod som helst. En sån som vill vara med sina barn så mycket det bara går och inte tycker det är besvärligt att ha dem med sej. En campinghelg i tält ensam med fyra stycken, en utlandsresa eller hemmamys, inget är för mycket.
Mitt x. En cynisk och bitter man. En som periodvis dövat sej med alkohol för att livet är så hemskt och orättvist. En man som får blackouter och terroriserar sin omgivning. En som utan självinsikt skyller det dåliga i sitt liv på andra så pass att han tycker sej ha rätt att hota dem till livet..
Hur är det möjligt?
Fick ett hot denna veckan. Igen. Det är fyra år sedan det senast hände. Den anledning han skrev var att jag kollat upp lillens hjärta. Han menar att jag vill att det ska vara fel på det. Att jag letar fel på barnen. När jag inte hittar något ser jag till att ge dem det. Den känsliga sonens ångest tar sej uttryck på lite olika sätt och har gjort det ända sedan han fick sin ångest. Han har varit rädd för jordens undergång, kyrkor, fläktar, instängdhet, vatten, förgiftad mat, ljuverinflammation (sen han fick höra att farfar fått ta ner en kossa pga det) osv. Nu är det inte så längre tack och lov, dels eftersom han mår mycket bättre och inte har så mycket ångest längre, dels har han lärt sej hur han ska handskas med det. Däremot har han fått torra röda händer. Om det beror på att han tvättat sej för mycket eller om han fått eksem vet jag inte. Hur som är x:et vansinnig på mej. Sonen har sagt att han är rädd för magsjukan som går nu. Magsjuka är min fobi. Naturligtvis kan han ha fått den idén från mej. Men det är isf just den idén, inte de andra. Men x:et är vansinnig. Jag förstör barnen. Han kan bara se på när jag förstör dem och stå ut. Efter hot avslutar han med att påpela att det är jag som är sjuk!
Nej, jag är inte sjuk. Jag tänker visserligen inte som honom och det är jag väldigt tacksam för. Jag tänker antagligen inte som de flesta svenssons heller och det kan jag ibland tycka är jobbigt. Men det är inget sjukt i det och inget som är ett problem för någon annan om de inte gör det till det. Jag har varit deprimerad flera gånger men inte nu. Jag har haft rejäl ångest men det är flera år sedan. Det är den där magsjukan som kan spöka ibland. Resten är under kontroll. Jag hotar inte någon och jag gör allt jag kan med barnen och de omkring mej. Jag har dock inte alltid varit sådan och det vet jag om. Jag har gjort misstag, felbedömt och misstolkat men jag har också lärt mej av det. Barnen är iaf alla väldigt omtänksamma. Alla har viljor och idéer och gör saker de tycker om. Alla har de vänner så helt galet ute kan jag inte ha varit. Inte x:et heller, inte mot dem.
Så tankarna går. Var han full? Hade nåt påmint honom om något? Kände han sej ensam? Var han utarbetad? Vad det än var så har han tack och lov lyckats hålla barnen utanför. Men jag är ändå orolig. För mej är han otäck. Alla som hört om det har frågat mej om jag tror att han skulle kunna göra verklighet av hoten. Jag vet att han stämmer in på de punkter som är uppsatta för män som dödar sina respektive. Men skulle han kunna vara en sådan? Jag vet inte. Vem vet sånt innan det nån gång hänt? Jag önskar att jag på nåt sätt kunde trolla bort vad det nu är som trycker honom. Om det inte går vill jag trolla bort honom. Inte från barnen för han är bra för dem på många sätt. Jag vill bara ha bort den galna delen av honom från mej..
