Det går rätt bra att leva en vardag trots vetskapen att jag har en (godartad) tumör i ryggraden. I dag är faktiskt första dagen det tog mig en stund på morgonen innan jag kom på att det är som det är. Första dagen efter beskedet tog det ett par minuter innan jag kom ihåg det, men annars har jag kommit på det nästan innan jag slagit upp ögonen.
Det är lite konstigt att jag glömde det just i dag, för i går och i förrgår har jag balanserat på gränsen mot panik. Det händer någon dag per vecka och har tenderat att hålla i sig till dagen efter också.
Jag är så djävla rädd att något ska gå fel under operationen. Tänk om jag inte vaknar över huvud taget? Eller att jag vaknar och har blivit förlamad? Eller värst av allt; att de ska konstatera att de haft fel, att tumören är elakartad?!? Då dör jag på fläcken.
Samtidigt är det intressant hur jag reagerar på tanken om att bli förlamad. Det är inte det att jag inte skulle kunna röra mig, som är det min tanke fastnar i, utan att inte kunna känna. Att inte kunna njuta av beröring under brösthöjd.
Det känns jobbigt.
Men visst, det kommer att gå bra. Jag har den grundkänslan, att det kommer att gå bra, men jag kommer att vara så rädd de där dagarna i Uppsala, före operationen! Jag ska ju vara där två dagar före, för provtagning, ny röntgen och jag vet inte vad. Känns som att jag kommer gråta mig igenom de dagarna och själva operationsdagen törs jag inte tänka på!
Hoppas man får ta ångestdämpande.
