Det var uppenbart att ifall Sten hade rätt i de antaganden om förhållandena i åarna, som hans frågor byggde på, så fanns det bara en sak att göra för mig nämligen sluta fiska. Det ville jag inte. Det skulle vara att ge upp en del av mig själv, ja nästan hela mitt liv. Jag försökte slingra mig ur frågornas grepp. — Vill du att jag ska kunna svara på allt det där? Det är ju uppgifter, som det skulle behövas ett helt universitets forskningsresurser för att få fram! Finns det några undersökningar gjorda alls beträffande fisket här omkring? Är du så säker på att vi spelar hasard?
— Jag tror att vi på många sträckor tar för oss i övermått. Men vad de verkligen tål får vi inte veta för forskningen ägnar sig åt annat. Tror du att såna här avlägsna småvatten är särskilt prioriterade forskningsobjekt inom akademiska kretsar?
Fyra sångsvanar kom flygande uppströms ån. Jag brukade se dem ibland. De höll till vid de grunda slingorna längs ån och i håarna uppe vid gränsen. Antagligen var de på väg upp dit från att ha varit nere vid sjön. Vi följde deras vingslag och lyssnade till deras melodiska konversation.
Fåglarna gav mig betänketid för att besvara Stens fråga. — Även professorer äter fisk och många har fiske som avkoppling på sommaren. Jag tror att de gärna skulle studera förhållandena men kanske är det så att det inte finns så mycket ära att vinna ur ett alldagligt näringsfattigt fjällvatten och anslagen för såna här elementära undersökningar är antagligen närmast rudimentära om inte obefintliga. Det handlar ju inte om att utveckla virtuella elektroniska vidunder, utan trivial grundforskning runt faktiska ekologiska förhållanden för reella varelser av kött och blod. Vilket värde tillmäts såna i dag? Har ett oglamouröst verkligt liv något värde?
— Nej, ekonomiska vinningar eller nobelpris vinkar kanske inte om hörnet men å andra sidan kan sådana utmärkelser vara helt ointressanta, om vi inte tar reda på vart utvecklingen i världen är på väg. Vi kanske just nu rusar käpprätt in i den slutgiltiga katastrofen och då är pengar, ära och berömmelse oss till ingen hjälp. Sten drack av kaffet. Han skulle just till att börja prata igen då hostan tog hans röst. När han återfått den hade han ytterligare spekulationer att framföra. — Tänk om det är så att vi konstant stoppar huvet under mattan, nyser irriterat av dammet och säger att så här har det varit förr också och ändå blev det bra igen efter en tid, så vi behöver inte göra något åt det nu heller. Det sköter sig själv. Vad tror du att man märker av omvärlden om man har grus i ögonen och sand i öronen, näsan snorar och strupen känns som en öken?
— Ingenting naturligtvis. Men tar nu fiskarna slut, så får vi väl käka sandkakor och gamla surdegar för att utfodra våra stenhjärtan och träskallar. Vad anbelangar de psykologiska förutsättningarna du nämnde så tror jag så här. Ta till exempel lusten att vänta på något gott. Där är det väl bara oss flintskallar vi kan räkna med. Ungdomen är som alltid alldeles för otålig. De är i det avseendet inte ett dugg mer avvikande från hur vi var i samma ålder. Det lär heller inte bli bättre de närmaste åren, så även om deras iver att skydda djur och miljö kanske är större än hos svensken i gemen, så kommer inget väsentligt och verkligen förändrande att komma ut av deras aktioner. De reformerar inte världen mera än vad tokvänstern gjorde när jag var ung. Och ligger man med huvet under mattan sticker ändan upp! Jag tror inte ungdomen kan låta bli att sparka till men inte blir det mera resultat av det än ett och annat stön i någon tidningsrubrik. Tar de i riktigt duktigt kanske de även får in ändan under mattan men har sakförhållandena i stort förändrats till det bättre av en dylik insats?
Sten skrattade skadeglatt åt innebörden av mina reflektioner. — Nej, det kanske inte finns någon lokal forskning men nån tanke åt det hållet jag skisserar har du väl ändå haft? Du som brukar fiska här måste ju se om det sker några förändringar till det bättre eller sämre.
— Jodå men jag har bara ägnat mig åt det här området ett par dagar årligen i ett drygt decennium. Det är för kort tid och för få observationer för att duga till att dra några slutgiltiga slutsatser av. Fast om man bortser från den öringen jag såg igår så är det faktiska beståndet överlag inte speciellt storvuxet. I alla fall om mina matfiskar skulle vara representativa för genomsnittet av populationen. Jag tror det mera beror på fisketrycket än genetiska eller näringsmässiga orsaker, det finns ju uppenbarligen enstaka exemplar som hinner växa till sig innan de fångas. Det är därför jag inte tar alla fiskar jag får, utan sätter tillbaka alla små för att trygga framtida fångster.
— Jo, men hur stora hinner de bli innan de dödas? Hinner de leka?
— Några gör det eftersom det bevisligen finns fisk än och de större har gjort det flera gånger.
— Men vad skulle hända om man höjde minimimåttet på dem? Låt säga att de måste ha en decimeter till i kroppslängd innan man hade rätt att behålla dem. Då skulle ett ännu större antal ha lekt än vad fallet är nu med tjugofem centimeter mellan mun och stjärt. Det skulle ge en högre grad av genetisk variation och öka chansen till att bestånden växer till.
— Det är sant men då måste de ju finna tillräckligt med mat också annars blir det bara en massa småfisk och tusenbröder av alltihop. Hur många skulle bry sig om eventuella förändringar i måtten tror du? Skulle alla påmåfåfiskare göra det?
— Nej, men de får knappast något ändå så dem kan vi i praktiken räkna bort men flugfiskarna skulle göra det! Sten lät stöddigt tvärsäker på sin sak.
— Så du menar att de som metar eller spinnfiskar inte skulle göra det?
Sten betraktade mig för ett ögonblick med en bistert misstänksam min. Slutligen undslapp han sig en tvivelfylld kommentar. — Jag är inte så säker på dem, nej.
— Hör du, du! Jag är helt säker på att även många flugfiskare hellre tar vad de får i dag, än bryr sig om vad de möjligen kan få i morgon. Flugfiskare i gemen är inga änglar. Och inte andra sportfiskare heller. Vi är människor allihop rent ut sagt! Inget annat och det får vi leva med på gott och ont! … Och vilket som drabbar det fisken.
— Visst kan väl det stämma men det finns trots allt somliga som oftare tänker efter före och ägnar hobbyns förutsättningar en extra omtanke. Jag inbillar mig att flugfiskarna är i majoritet där.
— Jodå, många av dem är riktiga framtidsfilosofer och dygdemönster vid bindstädet. Men när det är dags att leda fisken in i håven förvandlas även de till krassa egoister! Några tänker sig för, andra ångrar sig efteråt men de flesta rycker på axlarna. Men alla misstag som vi begår idag får vi eller våra efterkommande sota för. Men som sagt, det är fisken och miljön runt vattnen som råkar värst ut.
