Idag är det hela 2 år sedan pappa dog…det är ofattbart att det redan gått 2 år…2år av saknad och sorg…vart tog de åren vägen? …det känns ju fortfarande som om det var igår..kanske är det så att man varit lite i ett vacum…att man skärmat av sig lite från verkligheten för att orka fortsätta att fungera som vanligt.Måste ända säga att livet fortsatt och att jag varit den som försökt hela tiden ..mest för mammas skull men även för resten av min familj…så har jag visat mig stark fast jag kanske varit svag och bräcklig..på något sätt så har det fungerat trots allr…jag har lyckats att gå vidare trots att man gråtit inombords.
Sorg…jag har fortfarande sorg…att sörja tar tid..det får ta tid..tror aldrig att man slutar sörja helt…men nu är ändå saknaden efter pappa större än sorgen eller så är det lika ..det kommer aldrig att gå över… sorg och saknad är kärlek som inte vill ta farväl….jag går till kyrkogården..tänder ljus..och fixar med blommorna…i förrgår gjorde jag en snölykta på graven och satte ett ljus i …idag ska jag dit igen och tända ett ljus för pappa ..för alla våra änglar …
Jag går ofta förbi kyrkogården …det är mitt sätt att sörja mitt sätt att få lite sinnesro och där finner jag lugnet jag behöver …för det är rofyllt att vara där …jag går runt bland alla gravar och låter tankarna gå runt som de vill…oftast tänker jag inte så mycket utan bara är där…mamma är med ibland då det går att ta sig fram…det är svårt nog i gruset med rullstolen..i snön än värre…men det går om snön inte är tösnö utan är lite hårdare..för det har vi prövat några gånger…
Hm idag är en dag som vilken dag som helst egentligen..men för mig kommer den alltid minnas om pappa…jag vet precis var jag gjorde då jag fick samtalet från min syster..känslan jag fick inom mig och olustkänslan som kom över mig …mina tankar som for runt då jag snabbade mig iväg…overkligt men samtidigt så verkligt ..som en kalldusch då det gick upp för mig att pappa inte fanns mer ..chocken slog ikull oss…då sanningen den hemska stod klar ..att vi var pappalösa…
Julen kommer aldrig mer vara sig lik …den kommer att vara annorlunda …för alltid…men julen har ju ingen särkild plats i mitt hjärta ändå så det gör inget…jul blir det ändå hur som helst..så blir det jul…det är lugnt..den går över och man går vidare mot nästa år…varje år lika dant…trots att det inte är som vanligt. för mig så rullar allt på som vanligt…tur är väl det att världen inte stannar upp helt…för det händer ju hela tiden att någon sörjer någon de misst…sorg tillhör livet..lika så glädje…om vartannat ..så blandas allt i livet till en lagom blandning av lite av varje…ibland hopar sig elände ibland är livet lekande lätt …men oftast så är man lite av varje..man bär ju med sig livets vedermödor i bagaget …det är ju de som formar en och gör denn till den man är…jag tröstar mig själv och ser det som utvecklingsfaser då man går igenom svårigheter…att utvecklas tar kraft och energi..inte konstigt man ibland känner sig helt utmattad…och hamnar i viloläge…vissa dagar vilar jag mest hela tiden. .det må så vara…annars orkar man inte.
Tur att man vaknat upp och fattar att man måste ta hand om sig själv och de sina…att man måste leva här och nu…ibland så vill det till lite väl mycket för att man ska fatta det…en tragisk händelse …som ruskar om en och får en att tänka om helt…att det ska behövas för att man ska leva livet fullt ut?
Ibland liksom hejdar sig tiden ett slag
och något alldeles oväntat sker
Världen förändrar sig varje dag
men ibland blir den aldrig detsamma mer
Alf Henriksson
Postat i:AftonbladetBlogg, Dikt, Sorg, Uncategorized Tagged: sorg pappa
