Ja, det är de tiderna nu – tillbakablickarna och minnena böljar över mig. Det är som om jag flyter på rygg i vågor och guppar hit och dit, men vägen bär in till land. Jag ser tillbaka, inte med vilje, men kan inte låta bli.
Det är en klar och vacker vinterdag. Jag sitter inbäddad i en filt på en spark och min mamma för sparken med liv och lust. Det går fort och det kittlar skönt om kinderna och sparken far liksom framåt med ett huj och sedan en liten inbromsning och sedan ett nytt tag med foten som ger skjuts. Jag har en röd jacka på mig. Den röda jackan som jag en gång drog upp dragkedjan så tvärt att den fastnade på min hals och pappa fick med våld försöka lossa bort den. Mamma ler och hon ser lycklig och fri ut. Vi når varandra i tystnad.
Jag känner knappt några andra människor än min familj och det konstiga är att jag ibland inte ens känner dem. Det är som om jag befinner mig i en bubbla som heter Brittas värld. Här är jag lycklig, här kan jag växa – här lever jag. Jag ser saker, reflekterar, och tänker vidare – grubblar över hur saker och ting hänger ihop. Varför finns det krig? Varför låter flygplanen så högt? Var finns nyckeln till dörren till denna värld? Jag kämpar för att minnas något som jag tror att jag har glömt. Som om jag lämnat en tillvaro som jag borde återvända till.
Mina äldre syskon lär mig att läsa och en ny värld öppnar sig för mig. Jag åker på äventyr, till städer, andra länder, upplever kärlek och sorg. Liv efter liv åker in genom mina ögon och passerar mitt hjärta. Jag får en passion för böcker – de blir min tillflykt i en värld som jag inte förstår. Jag kunde inte förstå Biafra-barnens magra kroppar och flugorna som surrade runt i deras ansikte. Jag kunde inte förstå att världen kan vara grym och kall. Och en flicka växte upp med hud tunnare än nattgammal is.
Och idag fortsätter världen sina strider. I USA kämpar man vidare för rätten för varje amerikan att äga ett vapen. Det är en rättighet och står inskriven i grundlagen. Numera finns det grupper överallt vars syfte är att övertyga de som har makt att följa deras viljor. Det finns lobbyister i Bryssel, i USA och lite varstans. Och bakom lobbyisterna tal finns pengarna. Det är en torftig värld. Det finns ingen skönhet i sådana världar. Det finns inget hopp om en ljusnande framtid. Det finns ingen skir grönska, inga oskyldiga knoppar. Det finns många kostymer, slipsar och slipade tal om att ta strid mot än det ena och än det andra. Krig mot terrorism, krig mot kriget?
Kongo-Kinshasa, Syrien, Saudi-arabien, Colombia, land efter land, överallt saknas kärleken. Respekten för människan är långt mindre än begäret efter pengar. På Spotify sjunger Mauro Scocco ”Överallt” och jag måste tro honom – ”kärleken finns överallt”…
I varje litet ögonblick finns kärleken…
Postat i:Okategoriserat Tagged: mauro scocco, retrospektiv, usa
