Jag har lagt mig i ”bra” tid några kvällar, i ett försök att få lite drägligare morgnar, men det har varit rena pesten att kliva upp ändå, jag har snoozat och snoozat så länge som möjligt. I går kväll bestämde jag mig för att vara uppe tills jag ville gå och lägga mig, det känns så onödigt att slösa kvällstimmar på att sova om jag ändå inte är pigg på morgonen. Jag fungerar ju bäst på kvällarna, det är då jag kan läsa, pyssla och få saker och ting gjorda. Så jag kom inte i säng förrän vid ett-tiden och var då beredd på en jobbig morgon. Konstigt nog kändes det lättare att gå upp, trots bara knappa fem timmars sömn – jag var så inställd på att jag skulle vara trött, så jag klev upp efter bara någon enstaka snooze. Jag bara gick upp.
Det kändes så märkligt enkelt i morse så jag har funderat på det under dagen. Jag kom på att det har ju hänt förr att jag bara sovit några timmar och måste upp i tidigt ändå – då har jag varit beredd på att det ska bli tungt att kliva upp, men jag har bara gått upp, jag har inte ens försökt vara pigg eller känna mig väl till mods, jag har bara accepterat att det är vidrigt.
Kan det vara så enkelt? Att om jag slutar försöka bli något som jag inte är – glad och pigg på morgonen – då kommer det bli mindre vidrigt att gå upp. Kan det vara så enkelt att om jag accepterar att jag är extremt morgontrött så kommer det bli enklare att kliva upp och jag slipper stå och gråta av självömkan i duschen.
Handlar det bara om att acceptera?
