Idag har jag knappt styrfart, men om 45 minuter har jag tänkt att ha ordentlig fart då jag kastar mig upp på "Vita blixten" på min halvtimmes färd till skolan. Det är lite snöigt ute så jag får cykla försiktigt så jag inte välter. Att motivera mig att ge mig ut i snö, kyla och halka är inte så lätt, men eftersom jag vet att jag mår så himskans bra av det så kommer det att gå bra och jag kommer att cykla iväg då jag ska.
Det där med att göra saker som inte ger en direkt återkoppling i form av en slags belöning (typ, skön känsla/välbefinnande), utan kommer efter en dag, en vecka, en månad - är inte lätt. För människor med neuropsykiatriska svårigheter är det ofta ännu svårare.
"Om jag gör detta nu och imorgon och iövermorgon så kommer jag att må bättre sedan, nästa månad och nästa år".
Det är svårt att förhålla sig till det långa perspetivet. Det är därför det här med betyg är så meningslöst för väldigt många ungdomar som har npf-svårigheter. I stunden när man pratar om betygsvarningar eller om att "bara du gör detta och detta nu denna terminen så kommer du att få betyg", så känner ungdomen att "ja, men visst det skall jag göra". Sedan när det väl skall göras så är belöningen (i form av en siffra på ett papper) alldeles för luddigt och ogripbart och långt borta för att det skall fungera för majoriteten av ungdomar med npf (även ungdomar utan npf har svårt att förhålla sig till det).
Men, om jag gör detta nu och sedan får en belöning av något slag direkt efter att jag presterat något som jag tycker är lite svårt. Då funkar det ofta.
Mina elever har barometrar i form av ett rött papper med sträck och siffror. De samlar olika typer av stjärnor och gubbar för saker de tycker är svårt, men som de ändå klarar. Då ökar motivationen väldigt mycket och därmed får de chans att lyckas både i det korta perspektivet, men också i det långa.
Vinsten kan vara några kakor efter x antal stjärnor, eller lite glass, eller en tidning, eller en biobiljett. Vinsten skall ju så klart vara något som eleven/barnet/ungdomen/man själv vill ha så att motivationsknappen trycks igång.
(Jag vet att ni är många som läser här, som känner till detta och som använder er av detta, men jag skriver om det ändå:) )![]()
Det där med att göra saker som inte ger en direkt återkoppling i form av en slags belöning (typ, skön känsla/välbefinnande), utan kommer efter en dag, en vecka, en månad - är inte lätt. För människor med neuropsykiatriska svårigheter är det ofta ännu svårare.
"Om jag gör detta nu och imorgon och iövermorgon så kommer jag att må bättre sedan, nästa månad och nästa år".
Det är svårt att förhålla sig till det långa perspetivet. Det är därför det här med betyg är så meningslöst för väldigt många ungdomar som har npf-svårigheter. I stunden när man pratar om betygsvarningar eller om att "bara du gör detta och detta nu denna terminen så kommer du att få betyg", så känner ungdomen att "ja, men visst det skall jag göra". Sedan när det väl skall göras så är belöningen (i form av en siffra på ett papper) alldeles för luddigt och ogripbart och långt borta för att det skall fungera för majoriteten av ungdomar med npf (även ungdomar utan npf har svårt att förhålla sig till det).
Men, om jag gör detta nu och sedan får en belöning av något slag direkt efter att jag presterat något som jag tycker är lite svårt. Då funkar det ofta.
Mina elever har barometrar i form av ett rött papper med sträck och siffror. De samlar olika typer av stjärnor och gubbar för saker de tycker är svårt, men som de ändå klarar. Då ökar motivationen väldigt mycket och därmed får de chans att lyckas både i det korta perspektivet, men också i det långa.
Vinsten kan vara några kakor efter x antal stjärnor, eller lite glass, eller en tidning, eller en biobiljett. Vinsten skall ju så klart vara något som eleven/barnet/ungdomen/man själv vill ha så att motivationsknappen trycks igång.
(Jag vet att ni är många som läser här, som känner till detta och som använder er av detta, men jag skriver om det ändå:) )
