Fiolen som det tunnaste glas, som en skör förhoppning man inte vågar yppa.
Silverflöjten som spindelväv och drömmar man knappt minns, som solens spel på gröna löv och snö.
Oboen köttslig, cellon som människans kraft och oändliga förmåga till kärlek.
Mozart med sin förunderliga förmåga att måla bilder på ögonlocken med sin musik, sina toner, instrumentens dans i hörselsnäckan. Det är vår och sommar och höst och vind och längtan och fjärilar och en grön backe där man i sitt sinne dansar barfota bland blommorna.
En timme. En timme med Sonen, bara vi två och alla andra som kom dit för att njuta av musiken i stearinljusens sken. Stillhet. Kroppens stillhet i själens rörelse.
Det finns inget vilsammare.
