Sten fortsatte sina funderingar. — Säkert, men frågan är fortfarande vilket fisketryck tål populära men näringsfattiga fiskevatten? … Kommer vi att ta reda på det innan det är för sent? … Och om vi får veta svaret och det visar sig att trycket är för hårt, kommer vi att ändra vårt fiskebeteende? … Kommer vi att spara de värdefulla fiskarna eller åker allting upp, rubb och stubb?
— Önskar att jag kunde svara att vi är förståndiga nog att inse vad vi måste göra och att vi självmant rättar oss efter de fåtaliga forskningsresultaten men jag tror inte att vi ändrar våra beteenden så plötsligt ändå. Vi kommer nog att fortsätta att göra så som vi alltid gjort. Beteendena ligger för djupt rotade. Vill man tvinga oss att ändra oss, sätter vi oss till motvärn för att skydda oss själva. Då får det gå som det kan med resten.
— Nej, sånt som hör till våra innersta värderingar eller vår personliga bekvämlighet, vill vi inte ändra på i första taget. Då ränner vi hellre träskallen ner i sanden.
— Ja, den risken är uppenbar. Se bara på hur vi hanterar våra hav. Finns inga hav av torsk, sill och vild lax att ösa ur längre.
— Nej minsann. Där är allt katastrofen nära. Sten började bli upprörd. — I dag är det en strid på kniven för rätten att få ta de sista smulorna. Till och med fiskynglen vill man åt för att fabricera föda åt höns och minkar eller tillverka artificiellt färgat fiskfoder av. Är det inte absurt?
— Visst! Men fiskeflottorna skaffar sig ständigt bättre och dyrare redskap. De behöver få in enorma belopp för att klara investeringskostnaderna. … Fast en dag är väl den sista fisken upptrålad och såld. Vad händer sen då?
— Några kommer att försöka fortsätta i alla fall. Jag undrar ibland hur det kommer sig att vi så snällt låter industritrålare ta upp torskens, vildlaxens och havsöringens stapelföda ur Östersjön.
Jag reste mig för att fylla på i kaminen. — Där är du inte ensam. Den saken är det många som ifrågasatt!
— Ja, det vet jag men att vi är många som enbart i ord betvivlar det riktiga i det som sker spelar ingen roll. Det måste till bindande beslut och följas upp med kraftåtgärder.
— Och såna tror du ska komma från myndigheterna?
Sten suckade. — Nej knappast. Blir de tvungna skapar de bara ett antal kosmetiska förbud som kan kringgås eller nonchaleras utan några större risker. När det fått fortgå en tid, klagar vi åter över överträdarnas framfart och skriver insändare i tidningarna. Men vad gör vi för att verkligen förändra förhållandena? Inget alls i själva verket! Tvärtom, vi stödjer det så eländet kan fortsätta genom att ge fiskebåtarna subventioner och bidrag! Fan, det luktar ruttet lång väg om den här hanteringen!
— Nej, men vad kan vi egentligen göra? Kapa trålar? Sänka skepp?
Sten drog på smilbandet. — Vore det inte vettigare att betala fiskegubbarna en slant så de stannar på land eller börjar skjutsa turister? Men så gör vi inte i Sverige. Vi använder inte våra skattepengar till att förhindra att en basnäring fångar slut på sig själv! Vi nöjer oss med gnälla. Man kan till och med få skattemedel till det men inte till att åtgärda orsakerna. I praktiken innebär det att vi fortsätter att se på, medan marodörerna fraktar lass på lass av småfisk till foderfabriker utomlands.
— Jo, jag har både läst och sett reportage om eländet.
— Jag med! Därefter går fodret i sin tur åter tillbaka till inhemska hönserier, minkfarmare och regnbågsuppfödare eller bort till Norge för att odla fram fjordlax med knallrött syntetkött. Vet du att det behövs minst två tre kilo foder av naturligt levande fisk för att göda ett kilo odlad regnbåge eller lax?
— Ja, räcker det med tre kilo? Har hört än större siffror.
— Det är möjligt att det behövs mer. Men för att vara säker på att alla får i sig vad de behöver vräker man ofta på en hel del extra. Ett kilo tillgodogör sig fisken resten blir till övergödning och föroreningar i vattnet runt fiskodlingen. Det är tonvis med fisk som odlas och många gånger fler ton foder som går åt.
— Vi ska inte glömma mängden kemikalier som behövs att få fiskarna hålla sig friska och snabbt växa till oformliga proportioner. Sen har vi problemet med parasiter också. Fjordarna i Norge har på grund av laxodlingarna blivit dödsfällor för den utvandrande laxsmolten. Odlingskassarna formligen spyr ut parasiter som vuxna fiskar lätt klarar men de unga dukar under av.
— Just precis! Den läckra broilerfisken skickar man hit och omöjliggör utkomsten för vårt småskaliga kustnära fiske. Det räcker inte att ta bort födan för den rovfisk som utgör kustfiskarnas vanliga fångster. Man ska göra det de fångar kostsamt att köpa också.
— Ja, det är absurt! Borde demonstrera mot vansinnet och bojkotta dom som stödjer sånt missbruk.
— Gör vi det då? Nähej du! Vi blåögda konsumenter gläds åt extrapriset på odlad lax och köper av hjärtans lust! Vad är det för fel med att låta den uppväxande fisken få äta sin naturliga kost i havet eller Östersjön? Varför kan vi inte vänta till laxarna kommer tillbaka till sin ursprungsälv och fånga dem där? Så gjorde man ju förr och fick såna mängder att tjänstehjonstadgan förbjöd bonden att dagligen ge sina pigor och drängar fisk!
— Var tider det!
— Laxen vill jag ha tillbaka men inte den tiden! Den är inget att längta till! Sten gestikulerade ivrigt. — Att dra i väg ut på havet för att fånga uppväxande ungfisk, är däremot så dumt att det närmar sig gränsen till, ja, jag vet inte vad! Ju förr vi får bort såna vedervärdigheter, dess bättre! Det skulle behövas kraftåtgärder med det snaraste om man får tro forskarna.
— Så hur får vi politikerna att använda fiskesubventionerna till att exempelvis köpa ut fiskebåtarna? Eller vill du att vi ska torpedera dem på plats ute i havet? Vraken kan ju bli till nya fiskeställen för sportfiskarna.
Sten suckade igen. — Det tror jag inte kommer att ske. Och torpeder är inte vad jag pratar om. Vi måste arbeta med demokratiska metoder.