— Tror inte att det ute i kustbygderna går att värva röster på fiskestopp eller inlösen av fiskekvoter. Jag tror heller inte att industrins propagandaapparat sitter overksam, om de befarade att något sånt skulle ske och våra nitälskande tjänstemän på myndigheterna kommer att stämma in i kören. Hitintills har de hellre beskyddat industrifiskare än fiskar.
— Men då är vi tillbaka i vår bristande benägenhet att förändra innehållet i vår innersta värdegrund. Havsfiske är en del av identiteten i vissa trakter. Att vara fiskare är ett slags arvegods. Man följer sina förfäders yrkesbana. Havet gav dem deras utkomst. Det tog till slut deras kroppar i förvar och vaggade deras själar till ro. Det livet föddes man till. Det livet levde man i och slutligen dog bort ifrån. Så har det fortsatt och så tänker man sig att det ska fortsätta. Men vad ska de leva på, när havet givit dem sin sista fisk, när alla skaldjur fångats och tången ruttnat? Vad blir det av deras fiskaridentitet då? Hur ser deras nya liv ut?
Jag kunde instämma i Stens resonemang men kände ändå att jag ville leverera ett par invändningar. — Skogen och jorden var väl förr en lika stor identitetsskapare i större delen av landet men det gick ändå att göra industriarbetare av skogshuggarna och lantarbetarna, så varför går det inte att göra fiskeguider av yrkesfiskarna? Det ligger väl närmare deras ärvda seder, än att som skogslänens tidigare innevånare tvingas lära sig skruva ihop bilar och kylskåp. Är det något, som fattas i knoppen hos dem? Blir man inte klok av att äta fisk?
Sten visade sig ha svar på mina motargument. — Jo, i skogen var chanserna att hitta en god försörjning växlande. Då måste man vara opportunist och ta vad som fanns. Det gjorde att de hade en bättre mental beredskap till att förändra sina liv. Men en fiskare var en fiskare hela livet igenom. Antingen fanns det fisk att fånga eller så fanns det ingen men sin yrkesidentitet och yrkesstolthet hade man ändå. Antingen fiskade man längre bort eller gick några år på sjön medan torsken uteblev från de närmre fiskebankarna.
— I och för sig. Man tog några nödår, svalt och led men visste att snart var sillen tillbaka och då skulle näten åter vara fulla och välståndet blomma. Med den traditionen i bagaget fanns det ingen anledning till att dra upp båtarna för gott eller låta näten ruttna. Man visste ju att bättre tider skulle komma. Sten nickade bifall men jag lät honom inte avbryta mig. — Men med tiden blev inte allting så bra, som det en gång varit, så i stället gjordes redskapen bättre och därmed blev åter fångsterna så goda som förr. Man kan ju undra om det var då, som bestånden så smått började tunnas ur. Har alla nya metoder och senare tiders redskapsförbättringar tillsammans med tilltagande miljöförstöring ytterligare hjälpt till att tömma haven på fisk? Är det egentligen inte vår egoistiska dumhet som ligger bakom den utvecklingen i så fall?
— Kanske är det så, jag vet inte. … Men det låter bestickande, det du säger. Vi får nog ändå tämligen snart veta hur det står till. I haven pågår ju trots allt en viss forskning. Men de forskarna har stora problem med att bli trodda eller kanske man rättare ska säga att resultatet av deras forskning blir inte accepterat, eftersom det skulle medföra ekonomiska konsekvenser för fiskarena och samhället.
— Nej, minsann, egennyttan tiger inte still! Måste vara ytterst enerverande att veta att man har rätt men ändå få uppleva att såväl myndigheter som andra aktörer negligerar ens forskning bara för att resultaten inte passar in i deras världsbild eller samhällsplanering.
— Och än har man väl heller inte anledning att ändra på viljan att se sammanhangen, så länge man får betalt för det man har i lådorna. Varför bryta med sina traditioner fast man numera mest får knappt lekmogen fisk i garnen? Man får ju fortfarande fisk!
Jag smuttade på kaffet innan jag svarade. — Jo, så länge det finns avsättning för fångsten lär man hålla på. Går den inte att sälja som människoföda, går det ju att göra djurfoder av den. Prima pigmentförstärkt foder till fiskodlingarna behövs det som sagt mycket av.
— Men en sak är säker, billig odlad fisk i frysdisken på ICA är ytterligare en spik i ekologins kista! Och det gäller ju faktiskt även här i åarna, så länge vi håller på traditionen att ta hem allt vi får på kroken. Vem tar ansvaret för att fiskbeståndet faktiskt består?
— Det faller väl ytterst tillbaka på ägarna av fiskevattnen och oss som utnyttjar dem.