Det vanligaste är ju att föräldrar tjatar på barn, men om man är lika bakvänd som jag, så blir det tvärtom:
Mina barn tjatar på att jag ska städa.
”Ooookeyyyyrååååå…..Sen! Jag ska-bara…..” säger jag och lägger mej suckande i soffan.
Vem orkar städa när man snurrat omkring i Täby Centrum bland flera tusen andra ”sista-minuten-människor”? Liksom.
Och vem orkar städa när man kommer hem efter en dag på jobbet?
”Tuppen INTE jaaaaaa!”
Om det är så (jävla) viktigt kan dom väl göra det själva!
”Mamma, väck mej i tid i morgon, så jag hinner städa innan mormor kommer!” säger Storing.
”Oooookeeyyyyrååååå…..”, säger jag.
”Mamma, vi kan ju hjälpas åt allihop!!” säger Minsting.
”Ooookeyyyyråååååå….”, säger jag och sätter mej och spelar Farmville.
”Meh, NU, Mamma!!” säger Minsting.
”Ooookeyyyyrååååå….jag-ska-bara…..”, säger jag.
”Inga SKA-BARA nu!” fräser Minsting. ”Kom nu! Du får dammsuga soffan. Jag torkar av på fönsterbräderna!”
”Ooookeyyyyråååå”, suckar jag…
”….men Mellan då – vad ska han göra?! Om inte han gör nåt blir det ORÄTTVIST!” gnäller jag.
”Jag kan städa i badrummet”, säger han.
”BADRUMMET?!? DU?!?” säger jag förvånat.
”Ja, vaeremederå?!?”
”Näe, jag bara tänkte…..inget!” säger jag, och tänker att han ju är så äckelmagad, men WTF! Man kan ju förändras!
SÅ gör man för att lära sina barn att hjälpas åt!
Typ.
He he he……
