Sorglig, men lysande. Foto: PETRA HALLBERG
Next to Normal på Stadsteatern igår kväll. Ni vet känslan när man sett en film eller föreställning eller vad som helst, som inte vill lämna.
Så är det nu.
Jag är ett grundmurat fan till Stadsteatern, inte mycket är dåligt som vi sett, men somt är bättre än annat.
De tre musketörerna, Djungelboken, Figaros bröllop, Gertrude – succéer – och nu kan vi addera ännu en till gänget.
Först Lisa Nilsson, vilken kvinna. Integritet, pondus, skönhet och så, naturligtvis rösten, i en fantastisk kombination.
Hon spelar mot Dan Ekborg, som TV-chefen inte var så förtjust i i denna föreställning men som jag föll hårt för.
Och så storyn; Lisa som bipolära Diana med schizofrena drag. En son, typ, och en dotter. En dysfunktionell familj som, som dottern säger att ”vi kan nog inte kan vara en normal familj, men kanske en nästan normal?”
Sorgligt.
Starkt.
Lysande.
Ska du bara se en rockmusikal i år så ska du se denna.
