Nope.
Det blev ingen skidåkning för mig idag. Däremot blev det en egenstund medan de andra (dvs Konsulten och alla hans barn) åker till andra sidan av fjället för färd nerför ett annat fjäll. De blir borta några timmar och under tiden passar jag på att städa och bara vara och njuta av min egentid.
Och jisses vad jag behöver egentid!
Dagarna har gått över förväntan men det är jobbigt ändå att leva så många ihop på så pass liten yta och särskilt eftersom Blonde sonen förvandlats till Lat,TröttochArgTonåring sedan någon månad tillbaka. Konsulten är van vid att höra alla ”Vi/du måste köpa/fixa/ordna” ditten eller datten, van vid den höga ljudnivån, van vid alla konflikter mellan sina barn men jag är inte van vid något av det. Det tär.
På julaftonsmorgonen låg jag kvar en stund i sängen. Kände efter. Efter en stund spred sig ett stort leende på mina läppar. Jag mådde bra! Julafton och jag mår bra! När skedde det senast egentligen? Jag låg kvar ett tag till. Tänkte. Kom fram till att det borde ha varit för… ja, jag kom inte ens ihåg om jag någonsin mått så bra som jag gjorde då. Ingen känsla av otillräcklighet, ingen stress, alla måsten var avklarade och avskalade till ett minimum. Jag kände mig trygg. Lugn. Välmående.
Resten av julafton gick också bra. Tyvärr blev det ingen midnattsmässa. Vägen över fjället var inte öppen så istället för fem mil hade det blivit tjugo mil enkel resa och det var det inte värt.
I morgon kommer Lillan och hennes Ankare. Som jag längtar! Men samtidigt är jag skitorolig. Ankaret har ”bara” haft körkort i tre år och även om jag vet att han tillbringat tusentals mil bakom ratten så vet jag också att många av de milen gått för fort. De kan tyvärr bara stanna några dagar men de dagarna ska jag passa på att vara med Lillan så mycket som jag bara kan.
När jag åkte vid 6-tiden i lördags morse så gick jag in och sade hejdå till mina barn. Storan har legat magsjuk men kände sig bättre. Lillan och Ankaret sov eftersom de varit på krogen och bara kommit hem några få timmar innan. Jag pussade därför dem försiktigt i pannan utan att väcka dem. När jag pussade på Ankaret såg jag hur ett stort brett leende spred sig över hela hans ansikte. Stackarn. Hans mamma gick bort för bara några år sedan och han får aldrig någon fysisk närhet av sin pappa. Inte undra på att han är så kelsjuk med Lillan och så mån om mig.
Än så länge har logistiken funkat bra, både här och på hemmaplan.
Till alla mina kära bloggvänner och läsare skickar jag en sen julkram med önskan om en lugn och fridefull helg. Ta det lugnt med spriten och stressen.
