Så här juletider – och alla andra längre ledigheter – blir saknaden mer framträdande.
Saknaden efter att ligga i sked i soffan och titta på en värdelös film. Saknaden efter att äta frukost mitt på dagen efter en lång förmiddag i sängen. Saknaden efter den stilla gemenskapen, den självklara tillhörigheten. Saknaden efter att befinna sig på fast mark, tillsammans med någon man älskar.
Nu simmar jag omkring på Livets Hav lite planlöst, sjunker ibland, kommer upp på en ö ibland och vilar, men fortsätter mitt simmande efter en kust där jag vill simma i land och stanna. Ett fastland som jag inte ens vet om det finns. Jag har varit upp på så mången mark att ingenting verkar spännande, det finns ingen kust som verkar värd att utforskas. Inte jämfört med där jag var, där vi hade vår tid tillsammans. Så jag fortsätter att simma omkring. En dag sjunker jag, kanske utan att ha hittat något nytt land att kliva upp i. Men inte ens det verkar skrämmande. Bara lite tråkigt.
Borde kanske skaffa mig en racer-båt?
