För 14 dagar sedan var jag tvungen att åka med Maken till akuten för då gick det inte längre. Det gick inte längre att blunda för att det var en ohållbar situation här hemma.
För 7 dagar sedan satt jag i ett rum fullt med läkare och sjuksköterskor och fick beskedet om att Maken har demens. De vet ännu inte riktigt vilken, men tror att det är pannlobsdemens. Eftersom han är så ung, bara 48 år så kommer de att fortsätta utreda tills de har hela bilden klar.
Fick också veta att han aldrig mera kommer hem igen, han fick inte ens komma hem ett par timmar över jul för de kunde inte garantera Dotterns och min säkerhet.
Vi kommer aldrig mer att vara den familj vi var. Min Make och bästa vän sedan 25 år finns inte längre, den där mannen som vandrar om kring på sjukhuset är någon annan.
På något sätt överlever vi detta också och som Dottern sa till mig: Man får aldrig mera än man klarar av! Så är det kanske!
Men just nu så känns det så svårt och jag gråter över alla Aldrig mer!!!!!
