Min väninna som jag är hos nu,har sjukdomen ME och jag kan ju försöka beskriva ur en åskådares syn på vad ME innebär…
Ena dagen,har hon energi nog att gå upp ur sängen och sådana dagar,passar hon på att försöka röja i sin lägenhet,vars saker ligger likt ett invecklat plockepinn spel. När hon väl är igång, då är hon igång ordentligt. Orkar hon tex ducha, kan hon mycket väl göra detta såpass grundligt att hon håller på i över en timme. Ibland har hon t.o.m energi till utnyttja sitt gymkort men jag har märkt att det är allt mer sällan hon fixar detta sedan första dagen vi träffades.
När min väninna har dåliga dagar, ligger hon i sin säng ,ibland flera dygn. Är hon riktigt dålig, är det knappt hon klarar av den långa vandringen på 4 steg till toaletten. När hon har sådana där långa säng-perioder, kallar hon dom själv för ”koma”.
Min väninna är i sitt sinne en pedantisk typ, såpass noga att man kan bli lite irriterad på henne. Hand duk får aldrig hamna på golvet,tex och man måste diska glaset varje gång även om det är vatten man druckit.
Tänk då vilken enorm plåga det måste vara att ha ME och samtidigt vara en sådan pedant som hon är…..
Jag tycker att MIN lägenhet är i oreda ty jag vet ej exakt var ALLA saker finns men det är inget mot hur det ser ut här…..
När jag kom hem från träningen idag, råkade jag se ett plockepinn spel i röran i köket och jag flinade till lite ty man kan verkligen jämföra hela hennes lägenhet med ett plockepinnspel.
Min väninna ser inte alls sjuk eller handikappad ut. Hon ser ut som vemhelst. Men hon har verkligen ett helvetes liv med sjukdomen ME.
Mitt eget handikapp, Aspergers syndrom, innebär ju också vissa vardagsproblem men jag tycker min väninnas ME verkligen slår det.
Tänk att vara fröken pedant som verkligen vill ha ordning och reda och allt skall vara rent och fint men så får hon en sjukdom som ”kedjar fast henne i sin säng” medans röran bara blir värre och värre…..
Innan då min väninna var frisk, hade hon vänner men sedan hon blev sjukare och sjukare, försvann plötsligt vän efter vän….
Även jag har ju en tendens att skrämma bort nyfunna vänner så det är väl tur att vi två funnit varandra…..Vi ”skrämmande ” människor,måste ju hålla ihop
