Jag har inte läst romanen Berättelsen om Pi (Life of Pi) av Yann Martel, men efter det att jag upplevt Ang Lees magiska film, så bara måste jag. …och filmen är verkligen magisk, på alla plan, liksom berättelsen. Få filmer har gått så rakt in i mitt hjärta, min själ, som denna. Berättelsen bevisar människans fantastiska fantasi och att den verkligen är den källa alla Gudar föds ur. Denna berättelse om livets villkor är långt mer än bara en fantastisk filmsaga, se den och njut, se den och tänk…
Filmen får fem av fem möjliga ”varghjärtan” och lägger sig för evigt bland mina topp tio filmer.
Jag såg den tillsammans med två av mina barn, en sons flickvän och en väninna som trots fyllda 45 aldrig tidigare besökt en biograf. Hon liksom många andra kvinnor har suttit fången i religionens krav, haft en galen manlig hyena som fångvaktare och aldrig tidigare getts möjligheten att njuta av filmens underbara värld. Att religionen och ”Gud” har en mycket störd syn på kvinnan vet vi och inte bara inom islam. Min väninna berördes av filmen och blev tyvärr påmind om flykten från kriget, från hemlandet, ett trauma inget egentligen läker helt och som ingen har rätten att håna.
När Pi,s familj kommer på ekonomiskt obestånd bestämmer de sig för att flytta till Kanada och på vägen sälja alla sina djur. Mitt ute på Stilla oceanen förliser skeppet med människor och djur under en våldsam storm. Bara Pi överlever och som det visar sig en skadad zebra, en hyena, en orangutang och en 225 kilo tung tiger som på egendomliga vägar fått namnet Richard Parker. Nu börjar en kamp på liv och död i livbåten och runt den, att äta eller ätas, det är frågan. Djuren i filmen är animerade, men det är någonting man snabbt glömmer, animationerna är mästerliga och allt framstår som i högsta grad levande. Berättelsen är långt, långt mer än ett äventyr, den är en utsökt fabel kring respekten för allt levande och hur långt vi går för att överleva.
…men berättelsen är två och den som ser detta visuella mästerverk med sina sinnen i koncentration och i balans med kunskap, inte bara inser och förstår, utan vet också varför och hur vi människor skapade ”Gud”.
Det finns scener i filmen som tar andan ur mig, när valen dansar i mareldens kalla magiska sken och när han frågar tigern, Richard Parker, vad det är han ser…
En annan fantastisk och nästintill hallucinatorisk sekvens är den flytande ön. Pi och tigern landstiger på en flytande ö av växtlighet bebodd av hundratusentals söta små surikater, till synes paradisiskt om dagen, men ondsint om natten. Pi förstår faran och de flyr från ön.
Under äventyrets gång, inser och anar man mer och mer att det finns ytterligare en berättelse bakom den vi ser, en betydligt grymmare och helt outhärdlig historia.
Se filmen, du får bara inte missa denna upplevelse…
