Undertecknad samt några kollegor har varit iväg på utbildning. Bland all annan möjlig information kom föreläsaren in på ett sidospår. Han började prata om en organisationsteori kallad LMX. Enligt den så binder chefen medvetet eller omedvetet några medarbetare tätt intill sig. Dessa personer är ”inne”. Resten av medarbetarna är ”ute”.
Det är ju precis så vi har det! Det bästa av allt är att en av mina favoritkollegor (som växer för var dag som jag hör henne ösa ur sitt kunskapsområde) vände sig direkt till två av våra andra kollegor. Hon höll upp sina anteckningar inklusive en bild av LMX samtidigt som hon pratade med dem.
- Nu ska jag vara riktigt ärlig mot er två, sa hon och spände ögonen i våra kollegor. Det är exakt så här vi har det på vårt kontor och det är ni två och Fyrkantig som är ”inne”.
De två kollegorna såg smått chockade ut av hennes rättframhet och jag njöt. Hon sa exakt det som vi på kontoret pratat om bakom ryggen på dessa tre personer. De två kollegorna blev alldeles tysta och kollegan spädde på ytterligare.
- Jag är en av dem som sett alla fördelar ni fått. Jag är också en av dem som reagerat på varför det alltid är er tre som Isprinsessan vänt sig till för att prata om allt möjligt, allt från budget till vem som ska vara tf under hennes frånvaro.
De fördelar hon pratar om är t ex betydliga löneförhöjningar och återhämtningsledighet – något som vi andra aldrig fått trots att vi jobbat över ohyggligt mycket mer än vad dessa har gjort.
Jag ville vara lika rak som kollegan mot de två kollegorna som är ”inne”. Men jag fegade ur och pratade om teorin istället för om dem.
- Jag tror att om något händer som riskerar ”röra om i grytan”, t ex om chefen slutar, så reagerar de som är ”inne” med att bli förvirrade, oroliga och rädda för vad som kan hända dem.
Den ena av kollegorna slog ifrån sig kraftigt ”Jag är inte alls orolig för framtiden”. Nähä. Vem är det som intrigerar, vem är det som absolut helt plötsligt vill ha en av våra egna som chef (läs: Fyrkantig) och absolut inte en extern, vem är det som pinkar revir? Jo. Hon gör det. Hela tiden.
Istället för att gå in i svaromål om detta för mig faktum så sa jag att jag tror att teorin säger att det är lätt att det bildas subgrupper bland ”inne” och ”ute”, att ”ute” gör vad de kan för att vara ”inne”, kanske av rädsla för att hamna ännu mer ”ute”, det vill säga hamna i Kylskåpet som jag brukar säga och som jag är en av dem som varit i.
Tyvärr var vi tvungna att bryta diskussionen, föreläsaren började återigen prata om något annat som hörde till det egentliga ämnet.
Synd.
Men nu har förhoppningsvis ”inne” fått sig en rejäl tankeställare. Hoppas jag, men jag är långt ifrån säker.
