Äldre människor ondgör sig i dagens SvD över att fler banker slutar med kontanthantering.
De sitter i reportaget på PRO i typ Hagsätra och tycker synd om sig själva och hur ska det här nu gå och nu måste de ju åka jättelångt för att hitta banker där de kan betala sina räkningar.
Kontant.
För 40-50 kr styck, eller vad det kostar.
Jag blir trött och försöker veva igång TV-chefen halvåtta på morgonen och det går så där, kan jag säga.
”Exakt vid vilken ålder kan man hoppa av?”, undrar jag.
Är det vid fyllda 65 år som man kan säga att ”jag är gammal nu, jag behöver inte hänga med i utvecklingen alls”.
För även om man i tio års tid har sett och förstått vart det är på väg, att bankerna slutar med cash, att hela samhället snart slutar med cash, så kan man tydligen – åberopande ålderdom som handikapp – ställa sig vid sidan om. Sätta sig på PRO i Hagsätra, äta lussebulle och gnälla över tingens tillstånd och livets allmänna orättvisa.
Nej.
Jag är inte med på det.
Om jag vid 65 år hamnar på PRO i Hagsätra, ständigt harvande min litania, upprepar med en dåres envishet att allt var bättre förr – skjut mig.
