I 17-25-årsåldern så VET man så mycket! Nästan ALLT faktiskt.
Man VET hur LIVET är, hur man vill ha det, hur det borde vara, hur folk borde tänka, hur krig ska avslutas, hur konflikter ska lösas (andras!), hur man ska vara som förälder (när man får barn) och hur ens föräldrar BORDE ha varit, hur man skulle reagerat och agerat om man levt i Tyskland under andra världskriget och hur mänsligheten ska leva sina liv – på hela jorden, typ!
Det är rätt skönt att veta ALLT!
Sen händer det något: Man ”börjar leva”.
Man lever och utvecklas och lär sej. Mognar (kanske).
Man inser att det är inte så enkelt, livet, som det tycktes vara där ”i början”….
…och ju mer man upplever, och ju mer man utsätter sej för olika saker, desto mer inser man att man inte vet, eller kan.
Man inser att man bara är en vanlig människa. Med samma fel och brister, som ”alla andra”.
Typ.
Näe, en del tycker att ”alla andra” gör alla fel och ”alla andra” har brister, utom en själv: ”Folk är så konstiga och gör så konstiga saker”. Men jag TROR att alla, så småningom, inser att dom tillhör kategorin ”folk”.
Eller inte.
Iallafall när man blir tillräckligt gammal, eller har upplevt tillräckligt många, jobbiga och svåra saker.
Kanske.
Med åren inser man dock att man inte vet så mycket, inte kan så mycket och är rätt….mänsklig.
Iallafall dom kloka.
Och så står man där på Ruta 1 och ska uppfinna hjulet igen.
Nästan.
Näe, kanske har man lärt sej Något Nytt som för Nästa Generation ett snäpp vidare/längre.
Om inte, är det lite sorgligt – att generation efter generation skulle behöva börja på ruta 1.
Fast i vissa kretsar är det så:
I vissa familjer gäller det att BRYTA EN TREND/knipsa av en kedja/ta kampen, för att ta ett steg vidare. Dom har det jobbigare, men i förlängningen gör dom det för Nästkommande Generationer, så avbrottet är Livsavgörande för Framtiden, faktiskt: GRATTIS TILL ER SOM LYCKATS! Well done!
En del valsar bara vidare – samma vals generation efter generation.
Och ytterligare ett gäng tar stora kliv vidare i sin utveckling.
Men jag TROR att dom flesta ”Vet Allt” när dom är unga, och inser med åren att dom vet nästan ingenting.
Precis som jag.
För vi är rätt lika, vi människor.
Vi härmas, gör som ”dom andra”, försöker passa in, vill vara sociala, vill höra till, vill bli älskade, omtyckta….
….och så kan vi bäst, och vet bäst!
Speciellt när vi är 18 år.
Nu är jag 50+, och inser att jag vet och förstår mindre än jag trodde jag kunde och visste när jag var 18, fast jag tvärtom vet mer…och förstår mer…men ändå mindre än jag trodde mej veta när jag var 18…i en evig cirkel….
…och snart är det 2013.
”Nyss” tyckte jag det var en eeeeeeeeeeeeeevighet innan det skulle bli milleniumskifte!
Och nu har det gått 13 år sedan dess!
HerreGuuuud!
Jag baxnar!
Tiden rusar iväg, samtidigt som jag går långsammare….
Det är en underlig värld vi lever i, kan jag väl sammanfatta det med.
Tror jag.
Man vet ju inte säkert.
Men om jag hade varit 18 år hade jag vetat säkert.
