När något viktigt händer i mitt liv vill jag skriva om det på bloggen och därför skriver jag nu.
I maj för 43 år sedan födde min mamma mig på Södersjukhuset. På Juldagen i år 2012 tog jag farväl av henne, och hon farväl av jordelivet, på samma sjukhus.
Min mamma har alltid beskrivit dagen då hon födde mig som en så lycklig och solig dag, att det var kyligt och trist vårväder tidigare, men då, när jag kom, den 24:e maj, slog vädret om och det blev sommar! Det kan vara helt och hållet sant och ett meteorologiskt faktum, eller en aning eller mycket kryddat med min mammas oändligt kärleksfulla men minst sagt fantasifulla känsla för dramaturgi när hon återger något. Det har i alla fall alltid gjort mig glad att höra att jag kom till livet under så lyckliga omständigheter, för senare i livet har jag inte alltid varit så glad. Men mitt liv började i alla fall i glädjens tecken!
Min mammas val, i samråd med Gud, att lämna sitt jordiska liv på Juldagen var precis lika dramaturgiskt storstilat, för säg en vackrare dag att dö på om man som min mamma bekände sig till kristendomen och var kyrkomusiker (det heter så, inte kantor som de flesta tror) i nästan hela sitt yrkesverksamma liv? Hon arbetade i 40 år som musiker i den vackra Markuskyrkan i Björkhagen i Stockholm. Julnatten var därför för henne inte alls en ”Stilla natt”, för hon gick upp vid tretiden för att spela och dirigera på två julottor efter varandra, men det var en fin natt då kyrkan firar en av sina två största högtider och då min mammas yrkesroll kanske var som viktigast. Min mamma var en skicklig och respekterad dirigent och jag var alltid så stolt över henne när jag satt ”i publiken” (eller på orgelpallen bredvid henne när jag var liten) och såg henne leda kören och orkestern!
Vi, dvs jag, min pappa, min bror och hans fru, var hos henne när hon dog, även om vi i sanning kom i sista minuten (och då hade min bror Martin och hans fru Lotta varit hos henne bara knappt tre timmar innan. Jag själv var just i färd att lämna min lägenhet för att sova över på sjukhuset bredvid henne när jag fick samtalet att jag borde ta en taxi.) Fast det kanske inte var så viktigt för henne egentligen att vi var där just då hon beslöt att gå över till andra sidan, vilket hon gjorde långsamt med en allt ytligare och mindre märkbar andning; jag tror att det var viktigare att vi var där, vi i familjen och hennes systrar, nästan hela tiden under de här tre veckorna sedan hon hamnade på sjukhus. Jag och familjen har också sovit bredvid henne flera nätter. Jag vet att hon har märkt att vi varit där även om hon inte kunnat kommunicera med ord. Hon har förklarats medvetslös, ”i koma” men har ändå utstött ljud när vi kramat och pussat henne och har även vid ett par tillfällen utstött ljud när jag frågat om hon vet om att jag är där eller sagt något för mig viktigt. Jag har upprepat att jag älskar henne och att jag vet att hon älskar mig och att jag alltid vetat att hon vill mitt allra allra bästa, alltid.
Kära bloggläsare: Skriv nu inte att hon må vila i frid, för dels är det fullkomligt självklart för mig att om livet efter detta finns (det tror jag att det gör, även om det ibland också är ett aktivt val jag gör att tro så när jag känner tvivel och rädsla och ångest) så tog min mamma sig direkt till himlen utan mellanlandningar och utan minsta tvekan bland eventuella passkontrollanter vid ingången, dels är jag inte ens säker på att hon ”vilar” där hon är nu. Hon blev tvungen att vila mycket de sista åren och kanske är hon vaknare nu än någonsin, fast hon slipper kroppens plågor och sinnets oro.
Mamma: Jag älskar dig. Du och din kärlek kommer att finnas med mig så länge jag själv struttar omkring här på jorden och ”gör så gott jag kan”. (Hoppas jag att jag gör i alla fall.) Också mitt liv, liksom alla andras, är i ett längre perspektiv som en låga på en tändsticka i någon sekund, om ens det.
En dag ses vi, fastän det för dig kanske är redan i dag, då tiden inte längre lär finnas där du är nu! (Fast det är bara vad jag har läst.)
Bilden: När min mamma var ung och frisk (och min pappa ännu yngre!) för kanske 35 år sedan, när vi var på landet på Blidö.
Postat i:Uncategorized Tagged: AftonbladetBlogg, GAB
