Jag är ute och går i kylan.
Kylan biter i kinderna, men kroppen är varm. Och fötterna. Och händerna.
Jag förundras över värmen i kroppen som liksom krockar med kylan i kinderna, utanför.
När jag var ung frös jag jämt!
Det fanns inte på denna jord några vinterstövlar som gjorde att mina iskalla fötter blev varma! Tanterna i skoaffärerna bedyyyrade att mina fötter skulle hålla sej varma i ”just dom här stövlarna”, men icke sa Nicke; dom var och förblev ISKALLA. Många vintrar frös jag om fötterna så att jag trodde dom skulle gå sönder av kylan. När jag kom in gjorde det ONT att tina upp dom små stackarna.
Samma sak med händerna: STÄNDIGT iskalla! Dubbla vantar ända in i maj månad, och ända var dom ISKALLA.
När jag tränade dans varje kväll flera timmar så tog det ett tag innan fötter och händer var varma. Kroppen var också seg. Nästan aldrig svettades jag. Varm blev jag väl till slut, men svettades? Nope!
Men NU!
Oj oj oj!
Svettas gör jag helt omotiverat då och då, som den kärring jag är! Hej och hå! Svetten lackar utan något som sätter igång den. Tackar och bockar. Gör jag inte.
Kan det bero på 30 kilo mer att bära på?? Eller är det Åren som gått som hänger och svänger och gör kroppen varm?
Varma fötter och varma händer fast det är -7 grader ute! Hej och hå!
Ingen ordning på torpet alls (om jag haft något).
Men skönt är det - att vara varm fast det är iiiisande kallt ute!
Och konstigt.
För förr var det tvärtom.
Typ.
Det är bara att Hänga Med och Gilla Läget.
Liksom.
What else?!
