Slappardag.
Utan mobil. Har ingen hemtelefon heller.
Och jag tycker det är sköööööööööönt!
Man kan ju nå mej via datorn, om det kniper.
Att vara utan telefon är sköööööööööönt! Ingen KRÄVER att jag ska svara när det ringer. För det ringer inte. Det kan ju inte ringa när jag är telefonlös. Jag önskar jag skulle kunna vara telefonlös for ever! And ever!
Inte under arbetstid, förstås… Men efter arbetstidens slut.
Att vara nå-bar jämt jämt är stressande och jobbigt, tycker jag.
Och att tala i telefon är….boooring. Och stressande.
SMS går bra. Det går fort och KRÄVER inget.
Jag förstår inte hur alla ORKAR vara nåbara jämt jämt och hur alla orkar prata och prata och prata och SMS:a osv JÄMT!?
”Folk” pratar ju JÄMT i telefonen!
Gåendes, ståendes, på bussen, i t-banan, på Roslagsbanan, på vanliga tåget, i bilen, på ICA, på Coop, i kassan på alla affärer, på dejten, i sängen, framför TV:n, på festen vid bordet, på festen på dansgolvet – ÖVERALLT!!!
Why?!?!
Kan man inte umgås med dom som står där, framför en? Kan man inte låta kassörskan få hela ens uppmärksamhet när man betalar? Kan man inte släppa taget om Världen Utanför en liiiiiten liiiiiten stund för att vara där man är i NUET??
Näe, ”folk” kan inte.
Men jag kan.
Och vill.
Och njuter t o m av det!
Tjohoooo, jag är utan telefon!!!
Men jag får en ny den 2 januari igen. Då är jag fast igen.
