Men turister eller ej, folk i gemen har ju ingen liftetikett alls längre.
Visst, jag stannar mitt i infarten till liftkön, gärna tillsammans med mina lika sega syskon, för att diskutera var pappa tog vägen någonstans.
Eller varför inte plötsligt komma på att jag ska byta och gå igenom spärren i mitten istället, men råkar glömma armen och vidhängande stav i den vänstra spärren och när jag drar loss den så sprätter staven upp i ansiktet på nästkommande liftresenär.
Det vill säga på mig, eder bloggör.
”Det är sthlmare allihop”, säger jag och plötsligt är jag själv Borlängebo igen.
