….på nya jobbet.
Det känns bra.
Rätt, liksom.
Som om det är ”min grej”. My kind of people. My kind of thinking.
Jag fick en iPhone5 och en iPad. Shit pommes frites! Ska man verkligen ge såna tjusiga saker till en sån som mej, som inte förstår att uppskatta det??
Paddan (töntigt att säga så säger mina söner, men who cares?!) och iPhonen kan en massa tjusiga trix – som att göra saltomortal och bakåtvolt samtidigt som dom visslar ( 
), eller nåt sånt - men jag är nöjd om jag lär mej skriva på dom och kan svara i iPhonen när den ringer, typ! Är det inte lite slöseri att ge mej så tjusiga saker då?
Jag hade nöjt mej med en vanlig mobil och en lap top – bara dom fungerade och var lite sådär halvsnabba. Typ.
Men, men, nu ska jag ”leka med iPhonen och Paddan” ikväll för att lära mej dom…. Det är liksom min läxa. Typ. Eller nåt.
Jag ska iallafall kunna:
1. Svara när det ringer.
2. SMS:a
3. Svara på SMS
…på iPhonen.
På ”Paddan” (”tööööntigt!”) ska jag kunna gå in på tim-schemat och lägga upp mina tider, skriva och svara på mail där, gå in i ett annat schema och skriva in mina tider där själv och….? Jag tror det var allt.
Nu måste jag träna!
Hej och hå!
Jag som trodde jag skulle kunna börja träna på något gym (också!) men hej och hå, här ska tränas på iPhone och Paddor istället!
