Fiona är lite uttråkad. Det har varit en lång tråkig dag på jobbet, och hon har både kissat och bajsat in revir i nya lokalerna… 
Nåja.
Efter jobbet går i en promenad i halvmörkret och jag går och önskar att vi ska träffa på en trevlig och glad hund som Fiona kan leka med, så att hon får ur sej energin som jag ser spritter i henne…..
Då får jag syn på en glad (lös) hund på lååångt håll.
Fiona får syn på samma hund och börjar ”draaaaaa”!
”En svart labrador???” funderar jag….”Näe, det är ju en svart kungspudel! Åh, vad kul! Jag älskar pudlar och Fiona är ju mest pudel så dom borde kunna leka!” tänker jag och släpper Fiona så att hon ruuuuuuuuuuuuuuusar ikapp hunden och börjar leka.
Jag ”duckar inombords” – beredd på att bli utskälld: ”Du borde inte ha din hund lös om du inte kan kalla in den!” osv etc mm
Jag går fram emot matten, som säger något iförbi farten till mej. Jag hör inte, och vet ännu inte om hon är ARG på mej, eller glad…..
När jag kommer närmare ser jag att hon är glad.
”Puh!” tänker jag. ”Orkar inte bli utskälld idag igen”, typ.
Så börjar vi prata. Och prata. Och prata. Och prata.
Hjälp, vad hon är trevlig! Och hunden också!
Hunden är en Kungspudel, 8-årig hane, som Fiona leker med, och leker och leker och leker och leker! Milton fnyser lite överlägset: ”Pjiuff! Barnsligt!” . Han har blivit sådan sedan Fiona kom. Lite ”tråkigt vuxen” liksom, när det kommer andra hundar.
Matten till hunden har också upplevt att ”folk nuförtiden” skäller så mycket på ”oss hundägare”.
”Av och till har jag känt att jag nästan tappat lusten till att gå ut med hunden, för jag VET liksom innan, att jag kommer att bli utskälld, av någon!” säger hon.
”Jag har känt mej spänd innan jag går ut, och det ROLIGA med att gå en promenad med hunden har försvunnit, för jag bara undrar NÄR utskällningen kommer, från VEM och HUR?!”
Guuuuuud, vad skönt det är att höra någon annan prata om samma saker som man själv känner!
Jag får lust att krama om henne!
Vi går en lång promenad tillsammans och våra historier om hur folk skällt ut oss och vad vi sagt tillbaka (ibland vänligt, ibland argt och ibland bara urdumt!) är hur många som helst! Vi pratar nästan i munnen på varandra!
”Vi ses säkert igen!” säger hon när vi skiljs år.
Och det hoppas jag verkligen!
Det var en mycket trevlig promenad – både för mej och för Fiona!
