Följande kapitel har visats tidigare i novellform. Detta är originalupplagan.
7
Sten lutade sig tillbaka på pallen och anlade en min, vilken indikerade att han i alla fall ansåg sig veta bäst då det gällde fiskemetoder och deras etik. När han förstod att jag för tillfället inte hade mer att säga om cirkelkrokens fördelar för metarna och fiskarnas överlevnad, stoppade han in mera kakor och tog till orda. — Om du inte avbryter mig nu, ska jag också försöka berätta om ett fiskafänge jag sent ska glömma. Det var för övrigt första gången jag kunde se en flugfiskare i full aktion. Det jag då fick vara med om bidrog säkert också till att styra in min egna sportfiskarkarriär mot just fluga men alltihop började faktiskt med att vi metade. Min gäst tuggade färdigt, torkade med handen bort smulorna från mungiporna och sköljde omständligt ned allt som smetat vid tänderna, innan han fortsatte sin berättelse. — Det hände under andra världskriget. Jag var knappt tonåring då. Det var vanligt att man lät stadsbarnen komma till landet för att äta upp sig, få andas frisk luft och utföra stärkande övningar. Arbetskraften var ju i allmänhet inkallad till landets försvar så litet äldre busungar, till vilka jag nog räknades på den tiden, skickades iväg för att vara höbärgningshjälp på bondgårdar och liknande.
Det började bli väl varmt i rummet. Skjortan åkte raskt av.
— Inte tycker du väl att det är svettigt här inne?
— Jo!
— Jag känner mig både nedfryst och utmattad än. Men så länge kaminen håller i gång ska det väl gå att råda någon bot för det. Jag får väl höja tempot med att få i mig mina värmande och uppiggande droppar så blir det nog prima liv sen. … Sten började genast sin intensifierade upphettning genom att fylla upp kåsan med whisky. — Min syster hade gift sig med en jordbrukare i västra Hälsingland. Dit kom jag för att göra nytta. Och visst fick man göra rätt för sig så det ibland kändes i kroppen flera dagar efteråt men det fanns som väl var en hel del lediga stunder också.
— Tyckte ni inte att ni blev utnyttjade?
— För många var det nog faktiskt så men jag led inte ont av mina somrar på landet. Tvärtom! Jag blev stark som en björn och grabbarna i kvarteren hemomkring mopsade sig bara en gång mot mig. Sen hade de fått tillräckligt på nosen för att de skulle ha lärt sig vem de hade att göra med. Alla rådde jag inte på men jag fick ha mina grejor i fred och en och annan smågrabb fick hjälp att gå oantastad till skolan.
— Så du blev någon slags gänghövding på Essingen?
— Nej, det vill jag inte påstå. Gäng fanns det men vi hjälptes åt mot dem från andra delar av stan. Det behövdes inga ledare för det. Fast såg jag någon som råkade illa ut i onödan, så blev det en smäll, en duns och en tom skjorta! Sten slog högernäven med eftertryck i handflatan. Styrkedemonstrationen resulterade i dels en lättare hostning, dels att kåsan fick en törn som kom den att ruska på sig likt en våt hund. Allt medan Sten kvickt torkade upp den urskvimpade kaffeblandningen, fortsatte han sin utläggning om barnaåren. — Nej, sådana tankar hade man inte som liten. Det var långt senare som man begrep sammanhangen bättre. Barn på den tiden skulle hållas efter så de inte ställde till ofog. Antingen skulle de gå i skolan eller utföra lämpliga tjänster och på en bondgård fanns det ständigt något att sysselsätta dem med, allt från småjobb till tungt arbete i ladugården eller på åkern. Ville man ha nåt att äta så var det till att arbeta! Så var man lärd att det skulle vara och därför klagade man inte. Man skulle helt enkelt inte klaga, man skulle lyda.
— Jo du! Skulle sett något ut idag det! Då hade det blivit ett hallå i tidningarna!
— Men det är allt många ungar nuförtiden med som får jobba sig nog så svettiga hemma på gårdarna efter skolan. Bordet var nu till nöds uppsnyggat och Sten tog plats igen. — Bonden hade en bror, Tore. Han lever än och är ett par år äldre än jag. Han bor fortfarande kvar däruppe. Vi smög längs bäckar eller åar och metade om kvällarna. Spöet täljde vi till bland videbuskarna och lina, krok och några blybitar hade vi alltid med oss i en liten plåtask i bakfickan. Maskar och larver av olika slag fanns litet var stans, under stenar, i stubbar, i svampar och lövhögar, ja överallt. Det var inte mer som behövdes för att vi skulle fånga våra fiskar. Vi släppte bara ner betet i vattnet och lät det följa strömmen och virvlarna in bland stenar och rötter. Oftast fick vi småabborrar men ibland högg en öring. De var inte alltid så stora men knaperstekta blev de en delikatess. … Hostningen överraskade Sten, samtidigt som han försiktigt sörplade på kaffet. Tursamt nog var det bara något av drycken, som blåste ut över bordet. Sten torkade åter upp det värsta, fortsatte med drickandet och tog en kaka till, medan jag matade kaminen och satte på diskvattnet.